charlottecronquist

Tröstar du människor som inte ber om tröst? #kärlekskrigaren



Jag gråter och det är så skönt.
Det finns massor av tårar och jag vill ge dem utrymme.
Då kommer en vänlig själ och ska prata mig bort från gråten.
Det är bara det att jag undrar för vem hen gör det: För att hen inte står ut med att se mina tårar?


Vi lever i en kultur som sällan är nådig med starka känslor. I en del familjer är det ilska som är tabu, i andra tårar, i en tredje höga skratt.

Det är sånt vi bär med oss, att vissa känslor inte är okej, vare sig att känna dem eller att uttrycka dem. Så det är vanligt att känslorna trycks ner, att vi försöker visa ett neutralt ansikte.

En konsekvens av det kan vara att vi reagerar när andra visar sina känslor. Vi kan bli instinktivt rädda för ilska, även om den inte är riktad mot oss själva. Vi kan ta illa upp när någon visar en känsla vi själva tycker är opassande. (Så klart sker mycket av det här omedvetet).

Men det kan också vara så att vi inte står ut med att se andra känna något starkt. Vi står inte ut att se någon som är ledsen, vi står inte ut med att se någon som är arg, vi står inte ut med att se någon som är himlastormande glad.

Men låt mig återgå till gråten, till att känna ledsenhet eller sorg. Det kan vara så skönt att släppa tårar fria, att låta dem flöda. Det kan vara så skönt att få gråta klart.

Ungefär när mitt yngsta barn föddes läste jag Daniel Golemans banbrytande bok ”Känslans intelligens”. I den talar han bland annat om att alla har rätt till sina känslor och att en inte behöver gilla alla uttryck för någons känslor. ”Det är okej att du är arg på mig, men du får inte kalla mej för jävla morsan.” Då lärde jag mig den stora skillnaden mellan ”du gör något dumt” och ”du är dum” - där det senare är ett sätt att skambelägga en person.

Nåväl. När min lilla dotter kom gråtande till mig, fick hon sitta i famnen och gråta färdigt och när hon stillat sig frågade jag henne varför hon var ledsen.

Det jag ofta ser i dag är människor som inte står ut med att se andra gråta. Strategin blir då att ”hjälpa” den andre att sluta gråta, genom att till exempel lägga en arm om hen. Det som sker då är att den som är ledsen glider ur ledsenheten och kanske känner sig tröstad. Men grejen är att ibland behöver vi verkligen få gråta färdigt - och själva be om hjälp. ”Snälla, kan du lägga armen om mig en stund”.

Jag har varit med om att de som velat ”hjälpa” en gråtande person blivit förnärmade, när den gråtande sagt nej, ”låt mig vara i fred” - och sagt : ”Det är tacken, när jag vill hjälpa dig”. Men det är en stor skillnad mellan att hjälpa och vilja bli hjälpt.

Alltså, om du är en sådan som snabbt springer fram till någon som är ledsen, ger dem näsdukar, börjar krama dem, torkar deras tårar fråga dig: För vem gör jag detta?

Det jag har bevittnat flera gånger är att trösten ges av en person som som egentligen tröstar sig själv, men som intalar sig själv att de gör det för den ledsne.

Jag minns vid ett tillfälle då jag var superledsen, det var som att jag hade en ocean av sorg som ville ut. Jag befann mig med sällskap på ett tåg. När gråten kom började hen försöka trösta mig. Då gick jag till en annan vagn och satte mig, för att få gråta i fred. Jag hann gråta i en timme, men var långtifrån klar, när hen hämtade tillbaka mig till min plats. Och så pratade hen mig ur min gråt. Och då blev sorgen liksom dubbel, del att jag inte fick komma till botten av gråtbrunnen och upptäcka vad som fanns där, och dels att hen inte stod ut med att jag grät, att hen se att hen gjorde det ”för min skull”, när det var så uppenbart falskt.

Självklart kan det vara lätt att intala sig att en ”hjälper” andra när en gör så där. Men handen på hjärtat, vad händer i dig när du ser någon gråta?

En förklaring till det här beteendet är självklart också att det ses som empatiskt att hjälpa den som gråter och att en kan verka kallsinnig om en inte gör det? Men tänk om det mest empatiska är att låta personen vara, kanske bara säga: ”Jag lyssnar gärna när du behöver…” eller ”Säg till om du behöver hjälp”.



Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

livet 484754018960192862

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Lyssnat flera gånger till ett podavsnitt från Russel Brands Under the skin, med Gabor Maté. Fantastiskt avsnitt som bland annat handlar ju om hur mycket vi gör, just för att vi inte själva klarat av att bearbeta våra egna trauma, små som stora. Han vägleder bland annat Brand genom en situation med Brands lilla gråtande dotter. Insiktsfullt.

    Rekommenderas även om Brand e smått odräglig emellanåt. Maté är å andra sidan verkligen i sitt esse i detta podavsnitt: https://poddtoppen.se/podcast/1212064750/under-the-skin-with-russell-brand/053-gabor-mat-damaged-leaders-rule-an-addicted-world

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ska jag lyssna till! Maté är en ny stjärna för mig. Tack för det tipset.

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item