Ett anspråkslöst tack till svensk sjukvård.

Jag känner mig osedvanligt hängig och har dessutom känning från urinvägarna. Jag känner en slags matthet, illamående och klarar inte av att sitta framför datorn. Det är som att min energinivå är halverad. 

Efter några dagar så börjar det här tillståndet kännas lite obehagligt, så jag ringer min hälsoguru: Mamma. Och hon säger: Ring 1177 nu.

Så jag ringer 1177, lite motvilligt. Får svar efter ett par minuter. En vänlig sjuksköterska pratar med mig och avslutar med: Du ska åka till närmaste akutsjukhus nu, ingen närakut. Åk till St Göran. Jag blir förvånad. Jag trodde de skulle säga något i stilen, "ta en alvedon och vila".

Min oerhört omtänksamma sambo skjutsar mig till sjukhuset. Redan akutintaget är präglat av pandemin.

Jag ringer på en knapp och efter en stund öppnas dörren. Där inne finns några gulmarkerade fyrkanter. Jag väntar i en av dem. En minut senare öppnas dörrarna in till mottagningen. En stol befinner sig i en gul ruta mer än två meter från mottagningsluckan.

Bakom glasväggen sitter en sjuksköterska i numera normal mundering - visir och munskydd.

Vi får tala högt med varandra för att göra oss hörda.

Hon tar alla mina uppgifter och berättar sedan om proceduren. Först till ett väntrum, sedan till en undersköterska som tar några prover, så till en läkare som gör en första bedömning, efter provtagning ska jag få möta ytterligare en läkare som ska ta reda på vad som fattas mig.

Jag följer en gul linje, kommer in till ett väntrum som är omgjort till små numrerade bås. Jag sätter mig på den plats jag anvisats. Bara någon minut senare kommer en undersköterska och en läkare. Läkaren lyssnar på lungor och hjärta, ställer ungefär samma frågor som på 1177 och i mottagningen. Undersköterskan sätter en nål i mitt armveck (medan jag, som har sprut-skräck, tittar åt ett annat håll). Hon avlöses av en sjuksköterska som ger mig en plastmugg för urinprov. Jag tas in i ett litet rum, jag får lägga mig på en brits och de tar ekg (om någon tagit ekg på mig tidigare är det mycket länge sedan). Sedan kommer läkaren och säger att hjärtat och tarmarna fungerar som de ska, lungfunktionen verkar också bra.

– Jag är så rätt att ses som simulant, som att jag belastar sjukvården i onödan, säger jag ynkligt.

Läkaren tittar på mig med vänlig, men allvarlig min.

– Det syns på långt håll att ditt allmäntillstånd är nedsatt. Du är ingen simulant. Du ska få ta ett covidtest och sedan får du gå hem och isolera dig tills resultatet kommer inom 48 timmar. Kom hit direkt om du mår sämre, tex börjar kräkas.

Jag märker att min hjärna inte funkar som den ska, för jag fattar inte riktigt att receptet på antibiotika redan finns hos apoteket, och efter utsläppet från akuten, går jag tillbaka till ingången en gång till, för att fråga om det. Trött, förvirrad, trögtänkt.

Så kommer käre sambon och hämtar upp mig. Jag tar första dosen antibiotika.

Hela den här proceduren, från att vi åkte hemifrån, tills vi är hemma igen tog tre timmar. Det var visserligen nästan tomt vid intaget på akuten, men jag blir ändå imponerad över hur snabbt det gick och över hur professionellt och vänligt jag blev bemött. Som det där att det kändes som att den ordinerande läkaren verkligen såg mig, vilket jag känner stark tacksamhet över.

Nu har det gått tre dagar. Jag har inte covid. Urinvägarna känns bra. Nu är det bara lite enkel yrsel jag har att göra med. Det kanske är kroppen som säger, att jag ska fortsätta ta det lite lugnt. En stund till.

Tack sjukvården i Stockholm för ett sjyst bemötande. Och en aspekt över den här utflykten är ju att jag till vardags skriver mycket om forskning som sjuksköterskor gör… och nu blev det ett litet fältbesök ur patientperspektiv.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer