Samtal om lust och liv: Vågar du visa din sårbarhet?

Bilden är inte klockren, men den får symbolisera den övergivenhetskänsla jag kände när jag fick vistas en vecka på sjukhus som ettåring
och mina föräldrar var förbjudna att hälsa på. "Er dotter kommer inte att känna igen er när ni kommer tillbaka,
det är helt normalt" sa dåtidens doktor. Han hade fel! Redan när mamma steg in genom sjukhusporten (typ redan då)
visste jag att MIN MAMMA var tillbaka och att jag inte längre var övergiven!

I går kväll skulle vi prata om sex och religion i vårt femte samtal om lust och liv. Och visserligen fanns det med i samtalet, men blev kanske mer av en underström. Det var annat som också ville till ytan den här kvällen.

Föreställ dig denna scen:

Ett par har just älskat, när mannen går upp ur sängen, rätt så abrupt, för att börja göra frukost. Kvinnan känner sig övergiven. Ligger kvar i sängen. Känner hur sorgen sköljer genom henne. Hon ligger kvar och gråter en stund. Hon börjar fundera över varför hon känner sig så övergiven. Vad triggar detta i henne? Efter en stund kliver hon upp. Han tittar på henne och frågar: Vad är det, du ser lite ledsen ut? Hon säger inget, det går en massa tankar genom hennes huvud. Vad ska hon säga? Ska hon blottlägga den övergivenhetskänsla hon nyss kände? Ska hon släppa in honom där? Tankarna far genom hennes huvud. Ska hon säga något och i så fall vad? Hon bestämmer sig för att berätta precis som det var. Att hon kände sig övergiven, att hon grät, att det väckte tankar kring vad som kunde vara upphovet till övergivenhetskänslan. Han tittar henne i ögonen och säger: Du behöver inte döma dig själv så hårt. Tänk om det är så enkelt som att jag borde ha stannat en liten stund till i sängen.

Och denna scen fick i gång oss. Vad är det som gör att vi i många situationer håller oss tillbaka?
Vad är det som gör att vi inte visar hur det är eller hur det känns?
Vad är det som gör att vi ibland hellre tar fullt ansvar för en stark känsla själv, än att vi faktiskt uttrycker ett behov eller en önskan vi har?
Är det så att vi är så rädda att visa oss sårbara?
Är det så att vi har lärt oss att inte ha behov eller att inte uttrycka dem?
Är det att vi inte vill känna oss beroende av någon annan?
Att oberoende har blivit något av en dygd?
Är det för att vi ville att den andre självmant, intuitivt ska förstå våra behov och vilja uppfylla dem?
Är det en önskan att den andre aldrig ska göra något som han eller hon inte vill?

Samtalet bar med sig ett pärlband av frågor på ungefär de temana. Det blev så innerligt, så varmt, så mänskligt, så positivt sårbart att tala om de där sakerna.
Vi talade om den möjlighet som kärleken kan ge att faktiskt våga visa behoven.
Att våga säga: Kan du stanna ett par minuter, jag behöver det.
Att våga känna att partnern faktiskt gärna gör det.

Själv har jag lätt att känna mig övergiven. Jag tror att en av rötterna till det är att jag blev lämnad ensam på sjukhus en vecka som ettåring. Jag kan få panikkänslor ibland när någon går. Nu kan jag säga: Kan du stanna lite. Denna någon, som oftast är Alexander, stannar till, jag får en kram och mitt hjärta stillar sig och jag säger: Nu är det bra, nu kan du gå. Det lilla lilla uppstannandet räcker ofta för mig. Och ju oftare jag vågar uttrycka det behovet – och därmed får möjlighet att få det tillfredsställt, desto mer sällan känner jag mig övergiven.
Och visst fanns religionen där som den där underströmmen under kvällen. För även om vi lever i ett sekulariserat land, så finns det både skrivna och oskrivna regler kring etik och moral, skam och skuld. Och innan vi kan befria oss från det vi ärvt, måste vi först bli varse att vi har ärvt något.

När någon säger: ”Så kan man väl inte göra”. Kan han eller hon stanna upp och fråga sig: Vems röst var det där? Var det jag som tycker att man inte kan göra så? Eller var det min mammas röst? Eller var det rent av kyrkans röst? Ett tema som också fanns där under kvällen, som kanske bara är en vinkling av samma sak (att Sverige är ett samhälle som fortfarande är präglat av Luther) är att vi ofta skuldbelägger oss själva och tänker att det alltid är vi som borde ändra oss för att duga i andras ögon. Men tänk om det ibland är tvärtom.

Vad är det som säger att den som är långsam alltid måste skynda för att hinna ikapp dem som är snabba? Kanske kan den långsammes eftertänksamhet och noggrannhet hjälpa den snabba? Kanske den snabbas energi kan vara till inspiration för den långsamma, att ibland faktiskt ta det långa steget före? Tänk om vi både kan bottna i oss själva OCH låta oss inspireras av andra?

Samtalet fortsätter, det spinner runt liv och lust, det spinner sig beroende på vilka deltagarna är och vad som händer i våra liv. Nästa gång tänkte vi börja samtalet kring detta: Vad händer om vi vågar släppa kontrollen? Blir vi mer orgastiska då?

Idén föddes ur att Veresh, grundaren av Humaniversity, lär ha sagt att det finns tre slags verkliga rädsla: Rädslan att tappa kontrollen, rädslan för orgasm och rädslan att dö. Så vi tänkte slå ihop de två första nästa gång, som blir en tisdag under andra hälften av februari.

Så du kan börja fundera på: Vad skulle hända i ditt liv om du släpper kontrollen?