Bok: Galna gudar och glömda gudinnor

Den senaste tiden har det kommit flera böcker om gudinnor i min hand.

Det känns väldigt bra.

En av dem har jag haft i min bokhylla i 25 år, jag läste den då, men har sedan totalt glömt bort den. Häromdagen så stirrade den på mig ur bokhyllan.

Det var ”Galna gudar och glömda gudinnor” av Birgitta Onsell.

Och när jag öppnar den ser jag en julklappsvers från min mamma och inser att jag måste ha fått den av henne när jag just hade blivit mamma för första gången.

Så bara att öppna boken kändes magiskt.

Och jag började genast att läsa den. Och jag blir ömsom glad och ömsom upprörd. För Birgitta Onsell var en av de första i Sverige att skriva en mer eller mindre dold del av historien och av religionshistorien.

Hon skriver om gudinnetiden, som varade fram till för mellan 5000 och 2000 år sedan, lite beroende på vart i världen man tittar. Och det var en tid man ärvde på mödernet (matrilinjärt kallas det). Det innebar att det var den unge maken som flyttade in i sina svärföräldrars hus. Och eftersom arvet gick på kvinnosidan kunde kvinnan vara fri i sin sexualitet. Då var det ingen som förknippade älskog med synd och skam. Och det tycks också ha varit en hyfsat jämlik tid.

Men så kom då de manliga gudarna in. Och jag kan inte annat än förfäras varje gång jag ser det beskrivet. Det är så destruktivt, så manipulativt, så… jävligt. Från att ha en mångfald av gudinnor (och en hel del gudar) fördes tanken på den ende guden in. Och i den fållan skulle alla pressas in. 

Den här manlige guden visste vad han ville. Han ville ha makt. Krossa allt uppror. Krossa alla tecken på att det någonsin funnits en annan ordning. Han ville helt enkelt skriva om historien, ungefär som man gjorde i gamla Sovjetunionen. Eller, för att vara korrekt, det var väl inte själva guden som krävde detta, utan de män som företrädde guden. Från Moses till Muhammed. 

Ta en närläsning av Bibelns första testament, och du får läsa om hur många blodbad osm helst – det var vad som krävdes för att döda gudinnesamhället. Alla skulle underkastas – eller dö. Jag läser bibelcitat på bibelcitat och har nästan svårt att tro mina ögon.

Här är ett autentiskt bibelcitat, ut Första krönikeboken 20 kapitlet, verserna 1-3:

Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält, tågade Joab ut med krigshären och hörjade Ammons barns land, och kom så och belägrade Rabba, medan David stannade kvar i Jerusalem. Och Joab intog Rabba och förstörde det.

Och David tog deras konungs krona från hans huvud; den befanns väga en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på Davids huvud. Och han förut ut byte från staden i stor myckenhet.

Och folket därinne förde han ut och söndersargade dem med sågar och tröskvagnar av kärn och med bilor. Så gjorde David mot Ammons barns alla städer. Sedan vängde David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

En liten detalj. Birgitta Onsell (och flera andra kvinnliga forskare) har tittat närmare på skapelsemyten: Adam och Eva i paradiset. En av de viktigaste mest positivt laddade symbolerna bland gudinnorna var… ormen… Nu fick den rollen som ”förförare”. Det var en man som fick föda en kvinna och Adam gjorde det utan smärta i sömnen, medan alla syndiga kvinnor ska föda i smärta. Och fikonträdet var också en viktig gudinnesymbol.

Se på ett så, beräknande sätt gubbarna för ett par tusen år sedan satte sig samman och skapade en myt som helt sonika uteslöt de urgamla gudinnorna och dessutom vände deras symboler till något negativt.

Och här är ett exempel på hur dessa gubbar såg på kvinnan:

Vet du inte att du är Eva, synderskan? Ännu kvarlever Guds straffdom över ditt kön i denna värld, då måste också din skule kvarstå. Du är Djävulens port…

Varje kvinna skall undvika att vara vackert och tilldragande klädd och istället leva i storg, ja, vanvårda sitt yttre, då var och en av dem bör vara en sörjande och botfärdig Eva; kvinnan skall ständigt genom botövningar av allehanda slag söka sona, vad Eva brutit.

Kyrkofader Tertullianus, en av den kristna teologins grundläggare (160-220).

Nu nöjer jag mig med detta i det här blogginlägget, men jag kommer med stor sannolikhet att återvända till ämnet.

Isch, säger jag.

Jag googlar på Birgitta Onsell. Hon är född 1925, en försvarlig ålder, med andra ord. Hon har skrivit flera böcker om både kvinno- och gudinnehistoria. Varken på Bokus eller på Adlibris känns namnet igen. Symptomatiskt? Jag hittade i alla fall några antikvariskt, via Bokbörsen. Jag ska fortsätta läsa om gudinnor!

Tycker du att detta är intressant? Klicka här.