Vänta inte till gryningen…

För en massa år sedan gick jag omkring och otrivdes med delar av mitt liv.

Men jag gjorde inte särskilt mycket åt det.

Jag stod ut.

Ända tills krisen inträffade. Då var det plötsligt möjligt att fatta livsavgörande beslut.

Många av de personer som kommer till Alexander och mig för olika former av stöd, support, coachning och terapi påminner om mig själv. De har väntat tills gryningen innan de agerar. Alltså de har väntat tills krisen är ett faktum, tills de är en hårsmån från något som känns katastrofalt. Och då är det som att spärrarna försvinner. 

Det är som att när man befinner sig mitt i en kris så är det lättare att se klart. Då är det lättare att se vilka kompromisser man gör, hur mycket eller lite plats man tar i sitt liv och hur långt man är ifrån drömmarna om vad ett liv skulle kunna vara.

Själv var jag den uthärdande typen. Jag skulle klara allt och jag skulle klara det själv. Jag bad sällan eller aldrig om hjälp. Jag berättade för få eller ingen hur det kändes. Jag uthärdade. Jag var stark. Jag trodde och hoppades att det skulle ske ett mirakel som skulle göra att drömmarna besannades. Jag ljög för mig själv. Jag lade upp dimridå efter dimridå. Och utåt sett var jag hur lyckad som helst. Alltså jag ljög så mycket för mig själv att jag största delen av tiden trodde på mina egna livslögner.

Och så brakade isen under mig och jag var tvungen att ta mig upp ur vaken eller dö. Jag valde mitt liv och det är jag oändligt tacksam för idag.

Ibland känns det lite sorgligt att fler verkar vara ungefär som jag. Att de väntar så länge innan de handlar. Jag tror att typ varenda par skulle kunna ha nytta av lite sexsibilitycoachning, alltså att jobba för närhet, medvetenhet, närvaro, intimitet, öppenhet och sanning redan tidigt i relationen. Då är det en massa saker som inte hinner cementeras och bli till ”sanningar” i relationen.

Hur vanligt är det inte att de som ingår i ett par egentligen vet ganska lite om sin partner? Att de på ett djupare plan är lite av främlingar för varandra? Att de inte på allvar har talat om vad som är viktigt för dem? Alltså där AB Familj ofta fungerar hur bra som helst, eller i alla fall helt okej, medan relationen mellan de vuxna är så där eller egentligen, om de skulle våga titta på det, är rätt usel. För att det är en brist på kommunikation, för att man koncentrerar sig på det enkla, för att man inte vågar känna eller visa sina känslor, för att behoven inte blir synliggjorda.

Och tänk så många missförstånd det kan bli. Jag har till exempel haft väldigt svårt att visa sårbarhet (svaghet, tyckte jag förr). Det var lättare för mig att bli arg än att bli ledsen (så är det delvis fortfarande). Så det var alltså lättare att skälla än att säga: Jag är ledsen, kan jag få en kram. Och då är det ju väldigt lätt att den som bli utskälld börjar skälla tillbaka… när den enklaste lösningen hade varit att ge den ilskna en kram.

Sådant har Alexander och jag lärt oss den hårda vägen. Och numera kan jag ofta – men inte alltid – uttrycka mitt behov istället för att skrika. Jag vågar visa min sårbarhet, jag vågar be om det jag behöver. Ofta får jag det, men inte alltid. Och det är också en viktig läxa. Att förstå att jag är älskad även om jag ibland inte får som jag vill.

Så vänta inte till gryningen innan du agerar. Börja kommunicera. Visa vad du behöver! Våga vara sårbar… och be om hjälp, tips eller stöd, redan i början av en relation. Då kan du bli riktigt relationskompetent!