Går det verkligen att säga att något är bra eller dåligt?

Vi har så lätt att klassa saker som bra eller dåliga, onda eller goda, rätt eller fel. 

För mig blir de orden allt mer ihåliga, allt mindre relevanta. 

För hur ska jag kunna sätta en stämpel på något? 

Hur ska jag kunna avgöra hur något är i det långa loppet? 

Och hur smart är det att dela upp världen i två delar när allt hör hop på ett djupare plan? 

I förra veckan hittade jag ett citat på Facebook som jag genast kopierade: 

En indian satt och pratade med sitt barnbarn. 

Han sa: ”I alla människor bor det två vargar som slåss. 

Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism. 

Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit”. 

”Vilken varg vinner?”, sa barnet. 

Den du matar”, sa den gamle mannen. 

Det jag fastnade för var just det där ”Den du matar”. 

Jag hann tänka att det där med att klassa den ena som ond och inte som god inte riktigt klingade an hos mig. 

Jag hade – som så ofta – bråttom och bara förmedlade det. Det blev en ganska lång tråd, där Calle Rehbinder tyckte att det lätt går att plocka bort orden ond och god. Och jag gav honom naturligtvis rätt. Jag hade snavat på målsnöret liksom. Jag blev så tacksam över att han såg det… 

Och när citatet blev rensat så kändes det mer i linje med mig och mina tankar. 

En indian satt och pratade med sitt barnbarn. 

Han sa: I alla människor bor det två vargar som slåss. 

Den ena känner ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism. 

Den andra känner glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit”. ”Vilken varg vinner?”, sa barnet. 

Den du matar”, sa mannen. 

Och jag vill så klart mata den andra vargen mer än den första – och inse att den andra vargen också finns där. Vi är allt. I oss (i alla fall i mig) finns alla känslor. Och varför värdera dem som bra eller dåliga? 

En annan påminnelse om att allting hänger ihop fick jag när jag läste en krönika i av Leva/PS  Patricia Tudor Sandahl. 

(Hon är för övrigt en av de där människorna som jag skulle vilja vara personlig vän med. Tänk att få sitta i en skånsk trädgård med henne och dricka fläderblomssaft och höra henne tala om sina djupa insikter. Å, det vill jag!) 

Nåväl. 

Krönikan kallar hon ”Möta livet med öppen famn” och berättar historien om hennes dotter som hösten 1994 skulle få åka på en belöningsresa till Estland. Men chefen snålade i sista ögonblicket och det blev ingen resa. Mamma Patricia kände ilska å dotterns vägnar. Så får väl en chef inte göra? 

”Min ilskade varade i en vecka. Ändå tills jag knäppt på radion 

och hörde nyheten om att fartyget Estona hade förlist i nattens storm 

och hundratals människor hade drunknat. Det var just med denna båt…” 

Vad vet vi om något som i det kortare perspektivet upplevs ”dåligt, fel eller ont” verkligen är det på längre sikt? Och går det någonsin att dela in världen på det sättet? 

Patricia Tudor Sandahl igen:

”Vad vet vi egentligen om vad som är bra och vad som är dåligt? 

Vad vet vi om vad glädjen och sorgen för med oss 

och vad vi kan göra av de känslor som väcks? 

Glädje kan mynna ut i tomhet, smärta förvandlas till styrka. 

Sorg kan väcka och till lov och fruktan kan mana oss till mod och eftertanke.” 

Tack för påminnelsen. 

Jag försöker möta livet i sin egen takt. Ibland är det lättare än annars att göra det. Ibland är det svårare. 

Den senaste tiden har jag haft värk i hjärtchakrat. Det ligger som en dov underström. Ibland blir det mer smärtsamt och jag vågar känna det. Leva med det. Kanske smärtan småningom ger mig svar. Sooner or later, time will tell. Under tiden lever jag och konstaterar att den finns.