Inception. Dröm vs verklighet.

Har du någon gång varit med om att vakna i en dröm för att efter en stund upptäcka att du fortfarande drömmer?

Det har jag.

Och det gör huvudpersonerna i sommarens storfilm Inception.

Efteråt är det lätt att ställa frågan: Vad är dröm och vad är verklighet?

Redan de gamla grekerna funderade över vad som var dröm och vad som var verklighet. Satt vi i grottan och tittade på skuggspelet som filosofen Platon menade? Alltså att vi inte såg världen utan bara skuggorna? Satt vi vända med ryggen till och bara anade det som skedde? Eller satt vi vända utåt? Eller… (Längst ner i blogginlägget gör jag en utflykt till Platons idévärld och undrar lite om filmskapare Nolan också är något av filosof.)

Ibland händer det en så konstiga saker att det är ”för bra för att vara sant”. Eller du försöker berätta något som hänt dig och åhörarna säger: ”ingen hade köpt en sådan filmintrig, det är alldeles för osannolikt”. Men så händer det faktiskt dig – eller så drömmer du?

Jag har sett två filmer med Leonardo di Caprio i huvudrollen under senare tid. Först var det Martin Scorseses Shutter island. Också i den filmen får jag som åskådare vekligen fundera över vad som är dröm och vad som är verklighet, vem som är galen och vem som inte är det, om det jag ser är det jag ser eller något jag bara inbillar mig. Stegen mellan galenskap, dröm och verklighet är kanske inte så lång.

Nu såg jag honom alltså i Inception av Christopher Nolan (som bland annat gjort baklängesfilmen Memento, mycket sevärd). Han spelar Cobbs, en man som mest lever i drömmar. Eller är det i verkligheten? Här finns, förutom en del rätt häftiga actionscener, också en hel del öppningar kring filosoferande kring frågan: Vad är dröm och vad är verklighet? Och jag tänker inte svara på vad som är vad. I filmen är dessutom svaret öppet, vilket jag tycker är genialt i sig.

Cobbs jobbar med att skapa drömvärldar och sedan ta sig in i människors drömmar – på olika djupnivåer – för att försöka få fram värdefull information från dig, eller för att plantera idéer hos dem. Och när planterade någon en idé i dig senast? Är dina idéer dina, eller kommer de från någon annan? Kanske de föddes i en dröm? Eller i en anna verklighet?

Jag gillade verkligen den här filmen. Jag gillade Shutter island också. Jag gillar att alla svar inte ges. Jag gillar filmernas möjligheter att drömma mig bort… och jag tycker att di Caprio är riktigt riktigt bra.

Fyra rudenstammar till båda filmerna.
Andra om Inception:
Kulturbloggen.
Sydsvenskan.
Aftonbladet.
Dagens Nyheter.

Enligt idé-, eller bättre formläran, är det som vi med våra sinnen kan uppfatta som verkligheten inte den äkta verkligheten utan endast en skenbild, spegelbild eller skuggbild av denna; detta på grund av att vår själ är fastlåst under vår levnad i en kropp med de ofullkomliga kunskapsorgan som sinnena är. Tillvaron, eller den äkta verkligheten, är oföränderlig och sann, och kallas av Platon för idévärlden. Det är en värld som icke existerar i tid och rum (ty då skulle den vara föränderlig). När vi således ser till exempel en häst får de sinnliga intrycken oss att erinra oss om den ursprungliga kunskapen – hästens idé. I ett slutgiltigt led menade Platon därtill att alla idéer leder tillbaka till en samlad uridé; som rymmer alla andra idéer och därmed ses som allra godast och allra mest sann. Den rörelse vi ser i sinnevärlden betraktades därmed som illusioner; eftersom idévärlden, det egentligt sanna, ligger bortom tid och rum, och undgår att underkastas temporaliteten.

Källa: Wikipedia.