I november-decembernumret av tidningen PS är Albert och jag med som exempel på mamma och son relation. Rubriken är: Kärlek på livstid. Och...
I november-decembernumret av tidningen PS är Albert och jag med som exempel på mamma och son relation.
Rubriken är: Kärlek på livstid.
Och efter drygt 25 år som mamma så känns det verkligen så.
Albert är äldst av tre syskon. Jag minns när jag väntade barn nummer två, Maja, och hur jag tidvis oroade mig för hur mitt hjärta skulle rymma henne. Det kändes som att Albert redan uppfyllde det.
Jag hade inte behövt oroa mig. För när
Maja föddes kändes det som att det öppnade sig ett nytt, lika stort rum i mitt hjärta. Så när
Stella flera år senare anmälde sin ankomst, var jag inte det mina bekymrad, jag visste att mitt hjärta skulle skapa ytterligare ett rum för henne.
Jag tycker det där är så underbart. Att det finns så mycket utrymme i mitt liv för oreserverad kärlek. Och att jag vet att kärleken till dem verkligen är på livstid. Det betyder inte att jag alltid kommer att säga ett oreserverat ja till alla deras val, däremot kommer min kärlek att finnas där oavsett de val de gör.
Jag blev mamma relativt tidigt. För mig har barnen betytt och betyder oerhört mycket. Det finns verkligen ett utrymme som jag ville fylla med något meningsfullt. Jag var på sätt och vis en rätt vilsen ung kvinna (även om jag maskerade det skickligt) som sökte efter närhet och att vara behövd. Kanske sökte jag också efter att få oreserverad kärlek.
Och det fick jag ju, särskilt när barnen var små. Jag var ju oerhört viktig för dem. Nu är det annorlunda. Kärleken finns där. Albert och Maja bor 60 mil i från mig, men de vet var jag finns och att jag är beredd både på att lyssna och handla om de behöver det.
Det är så spännande det där, med relationers olika faser. När barnen är små finns vi som föräldrar där för barnens överlevnad... vi är verkligen centrum i deras tillvaro... och så långsamt finner de sina egna liv och blir mer självständiga. Ganska tidigt kunde jag se hur olika mina barn är. Nyligen slogs jag också av att de faktiskt också tillhör olika generationer. Stella, som är född på 1990-talet har växt upp under helt andra villkor än mina 1980-tals barn. Spännande.
Den här vintern har jag börjar skanna in bilder från för länge sedan. 1990, 1995. Det började med att jag skulle leta fram en bild på mig och Albert till PS (som de sedan inte använde...) och jag började bläddra i albumen.
Genom bilderna så blev deras barndom så närvarande, liksom den yngre kvinnan i mig. Känslan av att tiden har gått är både skrämmande och spännande...
Och betraktandet av bilderna får mig att inse att det har funnits mycket kärlek i mitt liv, även om jag inte alltid vågat ta emot den.
Mina första verkliga läromästare var faktiskt Albert, Maja och Stella. För det är jag er evigt tacksam. Tack för att jag har fått slösa så mycket av min kärlek på er och på att jag har fått lära mig att min kärlek är en outsinlig källa.
Kärlek till alla!
|
Albert och jag sommaren 1990. |