För några år sedan gick min dotter Stella på Popkollo . Kommer sent att glömma den speedade unga damen, lite getingaktigt klädd och med mas...
https://lustochliv.blogspot.com/2011/03/film-jag-ar-min-egen-dolly-parton-se.html
För några år sedan gick min dotter Stella på Popkollo. Kommer sent att glömma den speedade unga damen, lite getingaktigt klädd och med massor med kajal runt ögonen och strålande av lycka efter spelningen på Malmöfestivalen.
Nu förstår jag ännu mer det kunde komma sig.
Vi sitter på
Panora, Folkets Bios biograf i Malmö, i går kväll. Och det var nästan som att Stella var med i rummet. För hon hade sett filmen med sin far på premiären, då dessutom huvudpersonerna i filmen bjöd på konsert.
– Mamma, du måste se filmen om
Dolly, det är precis en film för dig.
Och sedan har hon bubblat på om kvinnorna i filmen. Och hennes entusiasm ledde alltså till att Alexander och jag gör ett sällsynt besök på Panora. Förra gången jag var där såg jag en film om att meditera.
Nåväl.
Och så här beskriver hon filmen på Facebooksidan där du också kan
gilla filmen:
”… fem färgstarka kvinnor redo för nya livsutmaningar, inspirerade av Dolly Partons stryka att gå sin egen väg och inte vara rädd för att vara obekväm. Filmen tar oss med på en utmanande resa som handlar om att ta sig själv på allvar, att lyssna till sin längtan och våga förverkliga sina drömmar.”
Och ja, det är en bra beskrivning.
Vi kommer nära de här fem kvinnorna under närmare 100 minuter. Vi får dels känna deras stora kärlek till Dolly Parton, kvinnan som alltid vågat vara för mycket. En fantastisk förebild för kvinnor. Dels får vi möta kvinnorna privat. De delar med sig av sin längtan, sina sorger, sina tillkortakommanden. De blir nakna och sårbara inför mina ögon. Där finns familjetragedier, där finns svek, där finns… ja så mycket. Där finns framgång som nästan lett till undergång och där finns en stark längtan efter livet, efter att vara autentisk, efter att våga göra sin grej.
De kommer oss så nära, Gudrun, Nina, Cecilia, Lotta och Helena. Efter hundra minuter känner jag mig inneslutan i deras liv, känner frändskapen, systerskapet… det känns rent av som att vi redan är vänner.
För detta, att naket inför kameran visa sin sårbarhet. Visa tårar, visa förtvivlan… och visa glädje, jävlar anamma, tvekan… Det är så… vackert … så verkligt. Så… bra!
Jag älskar människor som vågar möta sig själva, som vågar möta sin sårbarhet, som vågar vara sig själva… som också vågar visa att de ibland är rädda, modstulna, skräckslagna… och att de ibland gör mindre bra val… men ändå vågar möta konsekvenserna och leva vidare.
Sårbarhet. Det är då de smälter inför mig. Det är då de kan tränga sig in i mitt hjärta.
Häromdagen, i lördags, hade vi workshoppen Ingen skam i kroppen. Vid en tidpunkt var det flera som hade gråtit. De satt där i sin sårbarhet och när jag mötte deras blickar så hade de en sällan skådad klarhet. Det var som att ett lager hade försvunnit. Och det är så vackert att bevittna. Jag känner mig så privilegierad som får vara med när det händet människor… alltså när de kommer ett steg närmare sin essens, det som är dem i grunden.
Och i ”Jag är min egen Dolly Parton” är det vad jag ser hända med de här underbara kvinnorna. Hur de efter hand möter sig själva allt mer. Och ju mer de är sig själva, desto kraftfullare känns det. En jävla massa power strålar ut från dem.
Och den åsikten delar jag med flera.
Och jag förstår, återigen, att Stella fick en väldigt massa energi den där veckan på popkollo.
Tack Jessica Nettelbladt för en av årets viktigaste filmer!