Automatreaktioner.

Hur ofta händer det dig att en röst i huvudet talar om för dig hur du borde göra?

Mig händer det dagligen.

Men numera kan jag ofta ifrågasätta rösten och göra mina egna val. 

Jag för en kamp med mitt superego, min inre domare, mitt överjag… eller vad du skulle vilja kalla det. Och allt oftare är det jag som vinner.

I fredags bytte jag profilbild på Facebook. Jag ville ha en lite vildare bild än vanligt. Jag letade bland mina tiotusen bilder och fann en suddig bild som Alexander tog för sju år sedan. En bild där jag ser väldigt levande ut, där betraktaren kan ana att jag njuter av livet. Jag tyckte att den stod för något mer eller tydligare än den präktiga bild jag hade innan.

Några timmar senare får jag ett mejl på Facebook. En person hade övervägt att bli vän med mig på Facebook skriver: ”Du har bytt profilbild, vad ska mina vänner tro om jag har en vän med den bilden.”

Och då gick en av mina automatreaktioner i gång. Rösten sa: ”Charlotte, nu måste du göra som hon säger och byta bild.” Och jag började leta i mitt bildbibliotek. Samtidigt så börjar ”jag” tänka: Det här är ju inte klokt. Det här handlar inte om mig, utan om den person som eventuellt kommer att bli en vän på Facebook. Ska jag anpassa mig efter den personen? Och jag slutade leta alternativa bilder.

Samtidigt hann jag få flera positiva reaktioner på bilden. Flera som tycker jag ser läcker ut.

För en massa år sedan skrev jag en bok som heter ”Börja tala”. När den var färdigskriven bad jag tre personer läsa den och komma med feedback. Samtliga tre personer var viktiga för mig och jag värdesatte alla omdömen. När jag läste den första feedbacken var jag beredd att skriva om vissa partier precis enligt hennes ”önskemål”. Sedan fick jag nästa feedback och den personen hade skjutit in sig på helt andra saker. Och när sedan den tredje kom, tja… då hade den personen ytterligare andra synpunkter.

Och då blev jag tvungen att välja själv. Jag kunde inte falla för att följa min automatreaktion, nämligen att göra som någon av mina vänner tyckte. Tack vare de tre perspektiven fick jag möjlighet att så att säga höra min egen röst.

Och när jag gick i skilsmässatankar för tiotalet år sedan och dryftade detta med olika personer så följde svaren ett mönster: De som själva hade en positivt erfarenhet av skilsmässa uppmuntrade mig, de som själva levde i en dålig relation tyckte att jag skulle stanna kvar. Ganska snart insåg jag att personernas svar inte alls handlade om mig, utan om dem själva. Då kunde jag alltså inte följa min automatreaktion och lyda någons råd: Jag var tvungen att hitta min egen röst, bortom min inre domare eller mitt superego (som tycker att jag ska vara mer till lags än jag faktiskt är.)

Jag vet att mitt superego vill mig väl. Han (för det känns som en manlig röst) vill att jag ska slippa känna smärta. Och han tror att det bra sätt är att vara till lags, att göra som andra vill, hellre än att följa mitt eget hjärta.

Numera lägger jag allt oftare märke till automatreaktionen: Gör som hon eller han säger annars tycker han eller hon inte om dig och sedan ignorera den. Eller klappa mitt superego på axeln och säga: Hörru du, jag fattar mina egna beslut, jag vet att du finns och om jag behöver dig så ber jag om din hjälp. 

Hur ofta hör du den där rösten som försöker övertala dig att göra något som ”du” egentligen inte vill, som inte tjänar dig?

automatreaktion, superego, jag