Adventsboken 13: Life is a rollercoaster

Vägen till Ja, del 13

Atman

...this sense of identity, like all other sectors of the personality, is an imitation of a certain specific aspect of Essence. Ego identity is an imitation of the identity of Essence, the true self. The Hindus call it the Atman. The sense of identity of the personality exists because there is an unconscious memory of this true self. The personality's sense of identity develops through the loss of the true self. The child had it to start with, but its loss led to the development, through internalizations and identifications, of the ego sense of identity coalesced around a vague memory of the true identity. A self-representation is felt as relating to self because of this vague memory of self. This is the reason for the vagueness about identity in everybody's experience. 

A.H. Aalmas, Essence

Jag går Therapist Training på Osho Risk nu. Det är tredje gången jag är här. En hel vecka ska jag vara här. Efter den första veckan kände jag mig helt slut. Den kallades ”Pulsation” och leddes av Aneesha. Det kändes som att jag befann mig i en tävling där det gällde att skrika mest. Och själv märkte jag inte så många skrik i mig.

Nu har jag insett att jag hade fel den där första veckan. Det handlar inte om att skrika. Det handlar om att hitta mig själv. Det är därför jag är här.

Förra gången, tillsammans med Moumina, kom jag i kontakt med min vrede. Det var skrämmande, fascinerande och efteråt kände jag mig så märkligt lättad. Jag visste inte ens om att jag var arg, att jag lagrat på mig ilska under så lång tid. Så när jag fick stå framför en man, som stod kvar, och bara skrika ut min vrede, mitt förakt, mitt allt det hemska, så kändes det som en rening. En rening. Verkligen.

Efteråt kom han fram till mig och sa: Vad du är sexig när du är arg.

Det kändes rätt skönt faktiskt. Att ilska inte är så farligt som jag hade trott.

Nu handlar det om barndomen. Den här veckan heter primal och lärarna är Svarup och Premartha. Hon är en eldig italienska och han är en magisk holländare, han ser ut lite som Harpo Marx.

Jag tittar fascinerat på dem. Deras samspel är så... åh. Det står en aura av kärlek runt dem. Jag känner för första gången i mitt liv att kärlek är möjlig, kärlek som inte krymper är möjlig.

Jag kommer i kontakt med en massa känslor. Kärlek, ilska, sorg, glädje. Det är tidvis väldigt, väldigt jobbigt. Tidvis är det helt underbart. Under ett halvt dygn får jag vara barn och jag har en helt underbar pappa, John, som verkligen möter mig. Jag bara älskar det. Jag springer runt med min Nalle och leker, leker, leker. Wow!

Det är som att födas på nytt. Det finns så mycket kärlek i världen. Och jag inser att jag faktiskt älskar mig själv. Att jag inte behöver någon. Att jag duger precis som jag är.

Det är otroligt skönt.

Så här fri har jag aldrig någonsin känt mig tidigare.

Jag tar tåget hem. Jag ringer min väninna. Hon svarar inte. Jag ringer en manlig vän. Han svarar inte. Jag fortsätter att ringa flera. Inga svarar. Barnen är hos sin pappa. 

Jag börjar känna mig ensam. Ensammare än någonsin. Det är som att alla telefoner är avstängda, som att jag är lämnad ensam med mig själv. Jag ringer igen och igen och igen och ingen svarar.

Då faller jag.

Jag kommer hem och vandrar runt i den tomma lägenheten. Jag ser spåren av barnen och känner mig ännu ensammare. Jag lägger mig på sängen. Det känns som att jag ska dö. Jag skickar ett mejl till mina kompisar på träningen, frågar om någon kan ringa mig, för jag behöver kontakt.

Jag ligger på sängen. Jag är längst ner i berg-och-dalbanan. 

Jag är i totalt mörker. 

Jag vet att jag aldrig kommer att komma upp igen. 

Jag vet att jag kommer att dö. Det är fruktansvärt.

Jag stannar i sängen.

Jag går inte och röker.

Jag går inte och dricker kaffe.

Jag öppnar inte en flaska vin.

Jag ringer inte fler samtal.

Jag stannar i sängen. Jag känner smärtan. Jag känner ensamheten. Jag känner döden smyga sig på.

Det går timmar. Jag stannar i sängen. Jag lyckas somna en stund. Jag stannar i sängen.

Det har nog gått ett dygn nu. Något håller på att förändras. Jag ser att det finns ljus i fjärran. Dagen håller på att gry och jag har överlevt. Jag kommer att tänka på brunnen som jag hamnade i efter mitt möte med Ola. Att jag då inte visste hur jag skulle ta mig ur den. Och jag känner en försiktig glädje. för något har ju hänt. I dag vet jag att jag ska stanna och känna, stanna och känna och vara nyfiken på vad som komma ska.

Jag stiger upp. Jag har pånyttfötts. Två gånger på samma vecka. Det är ju helt otroligt.

Telefonen ringer. Det är en av mina vänner från träningen. Vi talar länge. Någon i världen svarar på mitt anrop. Det känns skönt. Men det viktigaste är att jag börjar lära mig att möta mig själv. Att vara i mitt mörker. Att inte smita. Och jag vet att jag inte behöver någon man för att känna mig hel. Det är bara jag själv som kan göra mig hel. Det är bara jag själv som kan söka min essens, mitt sanna jag. Det känns både skönt... och lite sorgligt att veta.

Jag tänker på mig själv som tonåring. Då när jag måste ha en kille för att räknas. Så är det inte längre. Jag räknar mig, alltså finns jag, alltså har jag ett värde.

Wow!

Och jag tackar mig själv för att jag vågar känna alla mina känslor. Också de svåraste.

PS: Vill du läsa novellen Life is a rollercoaster kan du hitta den här.

Nästa avsnitt: Mötet med Alexander