Jag stannar hemma och vattnar. Så bra det känns!

Jag drömmer att jag ska ut och resa.
Men jag saknar pass.
Alla andra har pass.
Men mitt går bara inte att ordna.
Det bara kommer en massa saker i vägen.
Men till slut, äntligen, kommer det pengar till mig - som tack för att jag orkade igenom passproceduren (även om min känsla är att passet aldrig kom).


Och jag tänker att drömmen säger mig någonting om min situation just nu. Kanske är det att jag inte alls ska ut och resa nu, utan vänta här hemm och så kommer pengarna?
Eller att jag inte ska tro att det är genom passet som pengarna och möjligheterna kommer, att jag liksom kan fokusera på fel sak?

Det är lite som det där med det vita pappersarket. På det finns en liten röd fläck. Frågar jag någon vad hon ser säger hon: En röd fläck? Men den röda fläckan utgör ju kanske bara en tusendel av själva ytan. Vi ser det som avviker. Vi ser en detalj och missar ibland helheten.

Jag minns en gång på en kurs och vi skulle gå runt i ett rum och först lägga märke till sakerna och människorna i rummet. Och sedan skulle vi byta perspektiv och lägga märke till spacen, alltså allt det till synes tomma. Och jag blev medveten om hur mycket space det fanns runt mig. Det var faktiskt ett hisnande perspektivbyte.

Och nu har jag i ett par dagar hängt upp mig på hur mina uppdrag arvoderas eller inte. Jag har nog omedvetet letat efter passet, passet som ska ta mig till landet där arvoderna ger mig rörelsefrihet. 

Men varför ser jag inte spacen jag är i nu? Varför ser jag inte friheten i det utrymme jag befinner mig? Kanske är det så att jag ska rikta blicken åt ett annat håll? Kanske är det så att jag ska stanna kvar och vara uthållig?

Jag är rätt uthållig, faktiskt. Men ibland tappar jag sugen. Jag slutar innan något är klart (det gäller dock aldrig betalda uppdrag, där är jag obrottsligt lojal). Alltså, det är som att jag sår och sår och sår och sår. Och så tittar jag på åkern. Jag ser de första bladen sticka upp och sedan går jag där ifrån och glömmer bort att vattna, eller jag får idén att röja ny mark. Så jag röjer ny mark och kommer så småningom till ögonblicket då jag ska så... och jag sår... och så går jag vidare till nästa.

Sedan kommer jag att tänka på den första åkern. Jag går dit och tittar. Det ser lite uttorkat ut där. Det växer lite dåligt. Det behöver vattnas och gödas och jag funderar på om det är lönt. Om jag inte bara ska gå i väg och röja ny mark...


Och jag inser att nu, just nu är det tid för uthållighet. Jag behöver inget pass för att ge mig någon annanstans. Den här sommaren ska jag ägna åt (förutom mina betalda uppdrag som har första prioritet) att arbeta för att mina två senaste böcker Ingen skam i kroppen och 100% Charlotte ska nå världen. Och jag är övertygad om att när plantorna börjar bli starka så kommer följduppdragen till de böckerna. Och det jag mest av allt vill är att föreläsa.

Jag har redan hunnit ha flera föreläsningar om Ingen skam i kroppen och jag har haft den första om 100% Charlotte. Det jag ser för mig är att jag talar ofta om det. Och att allt fler kommer att lyssna.

Och jag kommer att påminna världen om mig på olika sätt. Jag har ett nytt sätt på gång... som fortfarande är lite hemligt. Jag övar på ett nytt sätt att vattna mina fält. Snart kommer du att få reda på den nya bevattningsmetoden.

Och så skönt det känns. Jag behöver inte förnya mitt pass. Jag står bra där jag står just nu. Tids nog kommer någon med ett sprillans nytt pass. När jag behöver det. När jag har hunnit skörda en del.

Tack drömmen för hjälpen <3

Och en riktigt glad midsommar till dig <3



PS: Jag vill passa på att slå ett slag för vår sommarskola Nära relationen - anmäl dig gärna redan i dag.

PPS: Lite komiskt. Mitt pass, i verkliga livet, har gått ut. Jag lever alltså passlös.