Adventsboken 26: Den sista cigarretten

Vägen till Ja, del 26

Attachment is the great fabricator of illusions; reality can be attained only by someone who is detached.

Simone Weil

Sista året med barnens pappa började jag röka igen. Det var som om tonåringen i mig hade fått nytt liv. Det var som att jag på något plan såg min man som min pappa och att jag hade ett behov av att revoltera. Så jag rökte trotsigt, precis som en tonåring.

Efter ett tag valde jag att röka öppet, inför barnen, även om jag inte gjorde det särskilt mycket och ofta och nästan alltid befann mig utomhus. Dels fanns det ingen anledning att ljuga och dels hade de, med sina finkänsliga näsor, genast genomskådat min lögn.

Det var som att jag genom att inte dölja mitt, vad ska jag säga, dåliga beteende, gjorde mig av med en del av min skugga. Barnen fick se mitt sanna skröpliga jag och en del av det var alltså den rökande mamman.

Till en början sa jag till dem att jag skulle sluta röka när skilsmässan var överstökad, när allt hade lugnat sig.

Men så blev det inte.

Det blev som att cigarretterna blev en tröst för mig. Sju tröstestunder om dagen. Barnen tjatade på mig och jag fortsatte röka. Jag hörde dem, jag visste allt om det farliga med rökning, jag visste att jag var inne i en rökepisod och att den skulle ta slut.

Länge pågick det en inre kamp i mig. Den där tonåringen som ville ha ciggen och så den vuxna förståndiga Charlotte som kände till alla faror. Jag behövde hitta mig själv i allt det där.

Jag rökte och gjorde samtidigt en inre resa. Jag mötte mina inre monster. Jag mötte min ilska, min sorg, min skam och mitt värde. Och i vissa pauser gick jag ut och rökte.

Det var många som inte fick i hop det. Som inte kunde låta bli att skuldbelägga mig för det. Som sa att det inte riktigt går ihop. Hur kan du göra detta... och å andra sidan göra det andra...

En klok människa sa till mig att njuta av rökningen så länge jag valde den. Att när jag rökte verkligen röka. Att göra det koncentrerat, medvetet, närvarande.

Så jag försökte göra det.

Men jag började tycka allt mindre om det. Jag hade allt svårare att identifiera mig som rökare. Det började kännas allt mer fel.

Men om det sa jag inte särskilt mycket. Jag visste att beslutet, viljan, måste väckas och växa inom mig. Inga yttre triggers (utom möjligen ett sjukdomsbesked) skulle få mig att sluta röka.

Det växte och växte och växte och nu är jag ärligt talat jävligt less på att röka.

Jag är less på att komma ihåg att köpa dem, att se till att det finns en på morgonen, att känna nikotinruset, att känna det där suget som gör att jag ibland har svårt att koncentrera mig och i tanken redan är ute och röker. Jag känner att jag snart är klar med rökningen.

Jag börjar lista anledningar till att sluta röka. Överst på listan hamnar: Jag vill inte drabbas av cool (hemska sjukdom) sedan kommer hälsoskäl, cancerrisk, doft (slippa lukta rök, ha kläder som luktar rök, kännas ofräsch) och så ekonomi. 

Så jag bestämmer mig för att sommaren 2009 ska bli min sista som rökare. Jag skriver på Facebook: En månad kvar, tre veckor kvar, två veckor kvar... och folk börjar fråga vad det är jag räknar ner till. Och jag svarar: Tills jag är rökfri. Somliga blir provocerade och frågar mig indignerat hur jag kan veta det och jag svarar: För att jag har bestämt mig.

I juli berättar jag för barnen och i augusti går jag med min yngsta dotter till Apoteket och köper nikotintuggummin. Jag har verkligen bestämt mig.

Jag gör upp med min käre make och nikotinist - som både snusar och röker - om att han ALDRIG får ge mig en cigarrett. Om jag skulle få lust till ett återfall, måste jag själv gå till kiosken och handla. Han lovar.

Den 30 augusti på kvällen sitter jag ensam i köket under fläkten. Jag röker den sista cigarretten. Jag drar ner röken i lungorna. Det känns både skönt och vemodigt. Som att jag är på väg att säga adjö till en kär men farlig vän.

Den första tiden frestar vännen. Jag känner suget. Jag tuggar tuggummi. Jag gör det allt mindre. Och så småningom, lite smygande så där, så inser jag att jag och min farliga vän verkligen gått skilda vägar.

Det känns så skönt.

Samtidigt börjar jag meditera varje morgon. Det känns också skönt.