Min kompis med nio liv
Så här i juletider blir jag så påmind om... ja om livet. Om hur jag tar hand om mig själv och om mina kära. Och om hur lång...
Och det är ett sätt för mig att säga att jag inte får låta längtan efter mina mer eller mindre vuxna barn ta över och göra julen bara sorglig.
Jag är ju hel och ren, liksom.
Och jag har mina älskade nära mitt hjärta - och kan i princip nå dem när som helst via någon digital kanal.
”En kompis med nio liv”. T
rots att adventsboken inte är riktigt avslutad,
så bara var jag tvungen att skriva något på det temat.
Han har drogat ner sig.
Han har haft storhetsvansinne och djupa depressioner
och antagligen var det en lättnad för honom att få diagnosen bipolär.
Då blev han kanske mer begriplig för sig själv.
Men det är bara mina högst privata funderingar.
För jag vet egentligen inte.
Hur som helst, så har han varit med om att trilla ner i skiten gång på gång,
kanske ibland valt att slänga sig ner i skiten.
Jag gissar att det ibland varit en kamp om själva livet.
Men på något sätt har han alltid kravlat sig upp igen.
Det finns en obändig livsvilja och livsgnista i honom som jag beundrar djupt.
Att vara där nere i skiten är så förknippat med skam (åtminstone ur mitt perspektiv) och jag gissar att det finns en massa rätt jobbiga upplevelser där nere...
och så komma upp och möta sig själv och allt det man har ställt till för sig själv...
fejsa verkligen... igen och igen och igen.
Det är som att han är gjort av kärlek.
Det är helt fantastiskt att se.
Jag vet inte vad hans livsgnista handlar om.
Hans förmåga till att le åt sig själv och sina skuggsidor?
Hans förmåga att förlåta sig själv?
Hans förmåga att ta emot kärlek?
Hans förmåga till att känna egenvärde?
Jag vågar identifiera den.
Men fortfarande finns det saker jag skäms över (även om det minskar)
och jag beundrar min kompis med nio liv för att han skapar tillfällen
då han får möta sina skuggsidor... och därmed ger skammen en kamp.
som verkligen vågar leva livet fullt ut?
Som har kravlat sig tillbaka in till ljuset och blivit bländad
och vågat stå kvar och kanske ser att tja ego,
att egot verkligen mest bara är en konstruktion?
Alltså att det inte finns så mycket att oroa sig för egentligen?
För vad andra tycker om mig är ju egentligen inte så viktigt?
Jag har barnen i mitt hjärta och vet att de har det bra.
Jag saknar dem och det är okej.
Och jag vet att redan om ett par dagar får jag krama om ett par av dem.
Så jag är ju lyckligt lottad
- och kommer att få äta en massa god mat med kära maken.