Spanar in i samtiden: 15 sekunders uppmärksamhet

Lucretia av Artemisia G.

Jag sitter och äter frukost med Stella.

Så säger hon: Mamma, skulle du vilja vara med i Spanarna i P1?

Och jag undrar varför hon frågar:

– Du tar ju upp något nytt du funderar över nästan varje morgon.

Intressant. Tänkte inte på det. Och kanske ligger det något i det Stella säger. Att jag ofta reflekterar över samtiden. Och som en rätt så trogen Spanarna-lyssnare har jag naturligtvis tänkt tanken hur det vore att sitta i den radiostudion, men alltid slagit bort tanken... Inte är jag så witty... och tre belägg... och en massa andra invändningar.

Man kanske kan säga att jag är en privatspanare... och en bloggspanare... och lägger ut en del av mina reflektioner här.

Nutidens umgänge. Optimalt?

Vi har haft huset fullt av vuxna barn under helgen. Alla sitter med sina smarta telefoner i högsta hugg. Så fort det uppstår minsta lilla paus, eller filmen på teve är lite tråkig, eller det vi gör tillsammans inte går tillräckligt fort, så flyttas fokus till skärmarna. För att skicka meddelanden, wordfeuda, kolla på någon annan film, spela ett spel, ibland tala i telefonen. Det är som att världen i telefonen nästan är mer närvarande än vi som sitter där i rummet.

Och ibland sitter vi bredvid varandra och jämför appar med varandra, eller vi fnittrar förtjust över ordkombinationer i Wordfeud, för flera av oss spelar också med varandra... fast då i den andra, icke närvarande dimensionen. Det är som att vi umgås i två eller tre plan samtidigt. Och jag är verkligen en del av detta. Min telefon ligger också bredvid mig.

Och jag tänker på den där splitvision vi har i dag och undrar hur mycket vi verkligen ser och vad det är vi missar genom att ta in så mycket samtidigt, genom att ta in världen i 5-30 sekunders moduler, som att livet blivit en reklamspott på teve.

Självporträtt Artemisia.

Jag läste precis en bok som handlade om en kvinnlig konstnär i renässansens Italien (roman byggd på delvis verkliga händelser), en kvinna som på 1600-talet mot alla odds faktiskt kunde försörja sig på sitt konstnärskap. Hon hette Artemisia Gentileschi. Men det var inte det, utan det som fascinerade mig var intensiteten i hennes konstnärskap, dedikationen, hennes committande, hur hon verkligen var närvarande i det verk hon för tillfället skapade, hur hon på djupet kunde studera sin modell, läsa av varje skiftning i modellens kropp och hur viktigt det var för henne att förmedla en viss känsla i bilden, en känsla som förkroppsligas genom hennes sätt att avbilda modellen. Hon hade en metod som gjorde att tavlan nästan blev levande... och det var det hon ville ha fram. Hon ville skapa verk som folk kunde titta på i hundratals år, men då krävdes mer än ett avbildande. Mer än ett snapshot. Det krävdes att hon verkligen studerade personen. Att hon var genuint intresserad. Att hon nästan gick in i personen, att hon ur vissa aspekter älskade sin modell, eftersom de skulle spendera månader tillsammans i hennes ateljé. Också förhållandet till färgerna tycktes lika autentiskt... alltså att lägga ner tid och omsorg på att riva färger, blanda dem, skapa den rätta lystern... Bara det en konst i sig.

Och jag undrar vad som händer med en människa som lärt sig att studera andra så noga. Som gör det stilla. Där två personer befinner sig länge i ett rum och där det verkligen handlar om att betrakta och bli betraktad. Att lägga märke till varje detalj i ett mönster, varje veck i huden, varje färgnyans i ett ansikte, varje skugga... Vad är det för kvalitet det ger? Och vad är skillnaden mellan den kvaliteten och 15 sekunderslivet? Vad ger oss det förbiflimrande livet? Vad skulle något mer långsamt och eftertänksamt innebära? Och hur skulle vi kunna integrera de två?

Judith av Artemisia G.

Jag tror vi kan ha behov av både och. Men i dag kanske vi behöver träna mer på det senare. Att våga vara nära våra upplevelser, att inte byta ut dem precis innan de riskerar att tråka ut oss. Att hålla ut, lite till.