Gästinlägg: Petra Krantz Lindgren När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv

Det är inte alltid lika harmoniskt att vara barn.

I dag lämnar jag över pennan till Petra Krantz Lindgren, beteendevetare som arbetar med vuxna som vill
utveckla sina relationer med barn – vuxna som längtar efter ömsesidig respekt och samarbete.
De senaste dagarna har jag sett det inlägg du strax kan läsa på många Facebooksvänners väggar.
Och jag förstår varför - för Petras sjuåring har så mycket att lära oss vuxna.


Så här berättar Petra som sig själv:

Jag brukar säga att jag arbetar med ”personlig avveckling”. Jag upplever nämligen att i jakten på ”verktyg och metoder för att hantera relationerna med barnen” försvinner den vuxna människan många gånger bakom en pedagogisk fasad. Men barnen vill inte leva med ”pedagogvuxna”! Föreställ dig själv hur det vore att leva med en partner som gav dig en guldstjärna varje gång du gick ut med soporna och uppmanade dig att säga förlåt och ”låta som att du menade det” när du varit otrevlig mot grannen (trots att grannen varit otrevlig mot dig så sent som dagen innan).
I mitt arbete vill jag inspirera och stötta vuxna att våga lämna rollen som pedagoger. Jag är nämligen helt övertygad om att för att utveckla goda relationer med barnen krävs samma ingredienser som i alla andra relationer: respekt, intresse, ärlighet, tilltro och uppskattning. Varken mer eller mindre.
Hon erbjuder enskild vägledning, kurser och inspirationsföreläsningar.


Dags för gästinlägget:


Vid nattningen igår kväll hamnade jag i ett oväntat, underbart och smärtsamt utvecklingssamtal med sjuåringen. Det innehöll så mycket klokskap att jag väljer att återge det oredigerat här nedan.

H: Mamma, jag vill säga en sak till dig… Jag kommer alltid att älska dig!
Jag: Och jag vill säga en sak till dig. Jag kommer alltid att älska dig! Jag är nyfiken älskling… Älskar du dig själv också?
H: Oftast gör jag det. Men när du skäller på mig är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Oj, det där vill jag gärna att du berättar mer om!
H: Jo, när du pratar med arg röst så känns det som att jag är dum och när jag känner mig dum är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Vad skulle du vilja att jag gjorde istället för att skälla på dig?
H: Du vet ibland när du sjunger mamma och jag ber dig att vara tyst? Och så är du tyst en stund och så börjar du sjunga igen?
Jag: Ja…?
H: När du börjar sjunga igen då är det ju bara för att du hade glömt att jag bad dig att vara tyst, eller hur?
Jag: Ja.
H: Så är det för mig också mamma. Om jag inte gör som du vill så är det bara för att jag har glömt vad du vill. Om jag går ner på mitt rum på morgonen för att hämta kläder till exempel och så kommer jag inte upp igen. Då behöver du inte bli arg på mig för då har jag bara glömt att jag skulle hämta kläder för att jag såg något annat roligt på mitt rum och så började jag hålla på med det. Så då räcker det om du säger till mig med trevlig röst.
Jag: Tack för att du berättar det här för mig! Jag gillar när du berättar hur jag kan bli en bättre mamma för jag älskar dig och vill vara en så bra mamma som jag kan vara.
H: Mm… Mamma, ska du vara hemma med mig imorgon?
Jag: Ja, det är söndag så vi skall vara hemma tillsammans hela dagen.
H: Bra, då kan vi prata mer om det här imorgon. Du kan ta fram papper och penna och anteckna det jag säger så att du kommer ihåg det sedan.

Ibland när jag återger samtal jag haft med min dotter får jag höra kommentarer som ”men oj, vilken speciell unge du har!”. Jag tror faktiskt inte att hon är så speciell. Möjligen är hennes förmåga att sätta ord på sina upplevelser och känslor speciell, men upplevelserna och känslorna tror jag att hon delar med de flesta andra barn.

Jag tror att barn alltid älskar sina föräldrar.

Jag tror att när vi föräldrar skäller på barnen så blir det svårare för barnen att älska sig själva.
Jag tror att barn vill samarbeta med och bidra till de människor som betyder mycket för dem.


Vad tror du?