Berättarkapital. Vackra Anna.

Inte riktigt Vackra Anna. Men du fattar.

I går träffades vi igen.
Ena gruppen kvinnor som deltar i EU-projektet: Gör ditt företag synligt.
Temat var berättarkapital.
Då kände jag mig rätt hemma.


Viveka Eriksson, som driver bloggen Damjournalen, och som själv har en spännande historia, med bland annat år som biståndsarbetare i Guinea-Bissau, är den person som leder grupperna i ämnet personligt varumärke.
När vi träffades på tumanhand för drygt en vecka sedan fick Viveka idén att läsa upp mitt cv, mina funderingar kring värderingar, kompetenser och sådant för mig. Jag hade levererat. Jag hade verkligen levererat. Nio sidor om mig blev det - varav sju av dem en uppradning av mycket (men inte alls allt) jag har gjort.

Och jag kunde känna att, ja, jag har verkligen gjort mycket i mitt liv. Jag är oerhört kompetent - i synnerhet när det gäller att bruka skrivna och talade ord.

I går skulle vi alltså fördjupa och ägna oss åt berättarkapital, eller som det ofta kallas på svengelska, storytelling.

Vi skulle skapa en sann berättelse som vi skulle kunna använda på hemsida, blogg eller i presentationer. Och jag tänker att det mesta på den här bloggen är ju just det, berättande. Vad skulle jag välja att berätta? Vilken episod? Vad kan vara mest belysande?
Och så seglar det bara fram en bild och jag skriver ett namn på pappret framför mig. Där står Vackra Anna.
Det var rätt så länge sedan jag tänkte på Vackra Anna. I och för sig så har hon gjort sig påmind lite mer under senare år, eftersom min plastsyster gör ett projekt om “Bilden av Vackra Anna” och som jag blev intervjuad om för kanske ett år sedan.

Och jag tänkte: Jag tar hjälp av Vackra Anna. Jag har aldrig tidigare använt någon berättelse där hon har varit med... så varför inte.

Jag vill ju leva till 100%. Jag vill våga känna det som är. Jag vill gilla allt i mig. Allt. Även min skam, min sårbarhet, min rädsla och mitt högmod. Jag vill möta världen som en helhet. Jag vill våga känna mig stolt, även när det är motigt.
Och då kommer jag att tänka på Vackra Anna.
Vackra Anna finns inte med oss längre. Hon var ett original som cyklade runt i Långshyttan när jag växte upp på 1970-talet. Hon kändes gammal redan då. Hon satt där på sin slitna damcykel, med fladdrande kjolar, hatt på huvudet och med läppstiftet målat lite vid sidan av läpparna. När hon cyklade förbi brukade småungarna kasta glåpord efter henne. Hon cyklade för det mesta rakryggad bara förbi.
Vackra Anna hade alltid läppstift på, det satt aldrig riktigt som det skulle, och hon hade nog inte riktigt alla hästarna hemma, men hon fortsatte, hon kompromissade inte, hon satt där rakryggad på cykeln och fortsatte göra sin grej.
Och jag inser att jag för mitt inre öga kan se Vackra Anna transformeras från en rätt tragisk och ensam ryktesburen person, till en som kan åskådliggöra det där med att vara 100%. Jag inser att för mig finns det en hjältinna i Vackra Anna. För att hon bara fortsatte. För att hon inte kompromissade. För att hon inte lät sig knäckas av glåporden.
Och jag kommer att tänka på Don Miguel Ruiz, författaren som sagt: “Vad andra tycker om dig har du inte med att göra.”
Det är inte så lätt det där. Att låta bli att bry sig om vad andra tycker, tänker, känner och säger. Det är så lätt att krympa av skam eller skuldkänslor. Det är så lätt att börja anpassa sitt beteende och bli en mindre upplaga av sig själv, av rädslan för vad andra ska tycka.
Det gjorde inte Vackra Anna. Och det vill inte jag heller göra.
Det känns också som att ett av mina viktiga bidrag til världen är att förmedla: Du är okej precis som du är. Världen behöver 100% av dig. Och jag hjälper dig gärna på vägen. Jag håller gärna en inspirerande föreläsning, ger dig verktyg i en workshop, eller bidrar med min penna. För det är så viktigt att vi kan vara raka i ryggen och känna oss stolta. Även dagar då det känns lite modigt.

Så sprider vi kärlek. Det är det viktigaste!