Gamla perspektiv

Sommaren 1991, picknick vid Tullgarns slott.

Jag scannar in bilder från förr.
Först ett album från 1987 och så ett från 1991.
Jag betraktar oss på bilderna... en hälsning från länge sen.. som ger mig perspektiv.


1987 väntade jag mitt andra barn. Det viktigaste i mitt liv var just barnen. Tillvaron kretsade i hög grad kring dem... och kring att vara en liten familj som just skulle bli större.
Livet var så uppfyllt av det som var. Med små barn tvingas man att vara här och nu. I stunden. Små barn ger fantastisk närvaroträning. För så fort man försvinner bort i tanken, hinner något hända... Vart tog barnet vägen? Vad har barnet i munnen?

Jag brukar säga att min inre resa började för så där femton år sedan. Men jag inser att resan faktiskt har pågått längre. På ett sätt började den med att jag födde mitt första barn, Albert, den 13 mars 1985.
Jag minns när han låg på min mage... och hur omvälvande det var att det var han som varit i min mage... och hur mitt fokus blev så totalt på honom och hans välmående. Jag vaknade för minsta lilla pip från hans lilla spälsäng.
Fram till dess hade jag nog varit väldigt mycket i huvudet, i tankarna. Jag brukar säga att jag växte upp i en Talking Heads-familj och jag var en huvudtalare jag också. Första gången kroppen blev riktigt viktig var under mina första graviditet. Det var som att jag upptäckte kroppen då.
Och med barnen startade alltså min närvaroträning. Det gällde verkligen att vara alert. Att vara med. Att tolka signaler. Att lyssna ordentligt. Wow, vilka läromästare Albert, Maja och Stella har varit. Jag tackar för det.

Juni 1987, Patmos, jag är gravid med Maja som föds i oktober.

Att titta på de här bilderna är som att göra en tidsresa. Jag möter inte bara två av mina barn som små (Stella var ännu inte född), jag möter också en mycket yngre Charlotte. 1991 var jag rödhårig, henne färgat hår. Jag var smal. Jag ser bra ut. Jag ser ut att må bra. Och på många sätt gjorde jag det. På många sätt hade jag ett väldigt bra liv... även om jag i dag inser att jag också ljög en del för mig själv och att jag inte vågade börja den inre resan... Jag var så rädd att utforska mig själv eftersom jag trodde att jag bara skulle finna ett monster.

Så jag levde mest på utsidan då. Och jag levde med min familj. Och jag blev alltså delvis uppfostrad av mina barn.
Det är roligt att se mej själv på de gamla bilderna... se mej också... försöka minnas vem jag var då. Jag var kaxig, jag var bestämd, jag hade massor av idéer, jag tog mig fram... men jag vågade nästan bara känna när jag var med barnen. Vissa delar av mig själv hade jag stängt av eller tappat bort... men det är svårt att se det på bilderna. Där ser jag mest utsidan...

Å så spännande detta är.
I morgon ska Alexander och jag tala på Vuxenskolan om att bli världsmästare på att vara sig själv. Och jag inser att en del av mitt världsmästerskap har jag barnen att tacka för.

Tack Albert, Maja och Stella.
Jag älskar er för evigt!
Tack för att ni valde mej!

puss puss puss
Mamma