När jag tog tjuren vid hornen förvandlades hon till en gudinna.

Jag tog tjuren vid hornen och det blev en gudinna.

Ibland blir jag besviken.
Jag känner mig sviken. Jag känner mig osedd.
Jag börjar tvivla på att jag har något att komma med.
Ju längre tiden går desto större blir tvivlen på mig själv och till slut kan jag krympa mig själv till en liten liten version av Charlotte.
Ändå är jag rädd att berätta om det, rädd för att såra, rädd för att bli missuppfattad, rädd för att jag har rätt i mitt antagande om att jag inte är älskad, inte mottagen - få sveket bekräftat.
Och så stannar jag med den där besvikelsen och rädslan inom mig.
Ju längre tiden går, desto svårare blir det att göra något åt det.
I går valde jag att bryta mitt mönster.
Jag skickade ett brev och berättade kärleksfullt om en besvikelse.
Och gissa vad som hände?
(Nja, jag drar lite på svaret.)


100% Charlotte är ju att vara allt. Storslagen och pytteliten. Besviken, ledsen, arg, mindervärdig, övervärdig, strålande, fantastisk... ja allt.
Och jag tränar verkligen på att dels omfamna allt och dels våga se allt.
I går kom jag i närkontakt med ett av mina mönster.
Ett av mina destruktiva mönster.
Ett mönster som tar energi från mig - helt i onödan.
Och det handlar om bristen på mod, eller snarare, rädslan att bli ratad, övergiven, kastad bland soporna. Och jag kan spekulera i vad det beror på: Och då kommer det tankar om att jag antingen är för lite (en bluff, duger inget till) eller att jag är för mycket (jag tar för mycket plats, är för egoistisk, förhäver mig).
Och allt det där rör sig i mitt huvud.

En sådan där tanke har funnits i mitt huvud i flera månader. Det handlar om en person jag älskar djupt, men som inte gett respons på något jag trodde vi hade en överenskommelse om. Vi har talat om allt möjligt under dessa månader. Men inte om just detta. Vid ett par tillfällen har jag slängt ut en försiktig trevare, men väldigt försiktig, rädd att störa, rädd att förhäva mig, rädd att inte veta min plats. Och så har svaret uteblivit.

Och jag har börjat undra varför. Jag har börjat känna hur mitt hjärta var på väg att långsamt stänga sig i förhållande till den personen, trots kärleken jag känner. Och ändå har jag dröjt med att göra något. Flera gånger har jag sagt till Alexander: I morgon ska jag. Men så ändå inte. För jag har varit rädd för svaret.

Just nu är jag med på en fantastisk resa tillsammans med Marie Ek Lipanovska och elva andra kvinnor. Vi deltar i Energy Liberty Week, eller frigörelseveckan, som vi kallar den sinsemellan. Och i går fick jag impulsen att frigöra mig från detta - och alltså ta tjuren vid hornen och faktiskt nyfiket och vänligt fråga: Vad var det som hände?

Så det gjorde jag. Lite darrigt var det att skicka mejlet - och samtidigt skönt.
Ett par timmar senare hade jag fått ett svar. Och det handlade inte om ett nej till mej, det handlade mer om omständigheter, och samtal som inte riktigt hade blivit av, trots att det fanns den intentionen. Och personen tackade mej av hela sitt hjärta... för att jag vågade fråga, för att jag öppnade, för att jag bjöd in mig själv i personens liv igen.

Så jag känner att wow! Vad skönt det är. Vad jag frigjort energi. Vad glad jag blir. 
Att rädslan ska vara så stor att jag riskerar vänskap? Och jag tror att jag inte är ensam om detta. Min rädsla kan man säga håll fast oss båda. Jag behövde göra något för att sätta energin i rörelse. Och nu är mitt hjärta större än på länge. Och jag har lite feber. 

Så du: Ta gärna ett kliv framåt. Om det är något som trycker dig - fråga från ditt hjärta. Det finns en stor chans att du blir mottagen. Jag är så tacksam över att mitt mod och min kärlek överlistade rädslan till slut. Och särskilt tack till Marie som sätter dessa energier i rullning.

Namaste!

PS: På måndag talar jag om Passion i Sveriges Radio P1s program Tendens. (Länken gäller aktuella program och när detta skrivs har länken till det program jag medverkar i ännu inte lagts ut.)