Kärleken kom tillbaka - efter 20 år. Mina ögon tåras.

Jag läser i Sydsvenskan om kärlek som håller genom åren.
Om år av väntan.
Om förvissningen om att “en dag blir det vi två.”
Det är så vackert det där med kärlek.

Min mormors mor väntade på sin man i tror jag tjugo år. Han hann bli änkling två gånger innan han såg henne. Hon var djupt religiös och väntade tålmodigt på just honom. Ingen annan man kom mig veterligen innanför hennes särkar.
Så såg han henne, jag minns inte historien i detalj, de gifte sig och fick så där fem barn tillsammans. Hon var långt över 40 när hon födde den sista.
Min mamma berättar kärleksfullt om sin mormor... som på något sätt hade vissheten att det en dag skulle bli de två.

Jag får en impuls att googla på Paulus första brev till Korintierna, Kärlekens lov. Det är verkligen inte ofta jag googlar bibelcitat, men nu följade jag impulsen. Jag behövde påminnas.
Här är de första verserna:

“Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke    
hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en
klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och
ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde
förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga,
ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade
kärlek, så vore detta mig till intet gagn.”

Och jag tittar på bilden på Viola och Gunnar i Sydsvenskan och jag känner hur mitt hjärta sväller. De hade träffats som rätt unga. Förälskelse hade skett. Men han var världsvan och hon var ung och blyg och drog sig ur. Han skrev långa brev till henne som hon inte besvarade. Men hon sparade dem. Hon läste dem då och då.
Det gick 20 år.

Viola satt framför teven och tittade på ett frågeprogram. En vän till Gunnar nämndes. Och hon fick en impuls och ringde upp Gunnar.
Innan hon ens hade sagt sitt namn sa Gunnar: Det är Viola! Är du gift?
Åh, jag ryser. Det där skedde, av alla dagar, på Alla hjärtans dag. De träffades bara några dagar senare och förälsekelsen fick blomma.
Sedan dess har det gått 35 år.
Ur Sydsvenskan:
“ Viola Broman letar upp det allra sista brevet hon fick av Gunnar, skrivet nyårsnatten 1959, och läser högt: ”Nu ska jag bara avsluta det här året med att glömma dig. Det kommer att ta många år innan du förstår att det är du och jag som är ämnade åt varandra.”

Jag känner mina glödjetårar bränna under ögonlocken. Tänk att han visste. Tänk att de fann varandra igen. Tänk att de har fått leva lyckliga i så många år tillsammans!

Det får mig att ännu en gång känna att det finns något magiskt med kärlek - bara vi vågar släppa in den i våra liv.
När jag gifte mig med Alexander efter att vi hade känt varandra i drygt tre månader, var det flera olyckskorpar som kraxade runt oss. Somliga sa att vi var oförskämda mot omvärlden att gifta oss. Somliga snörpte på läppen och sa att passion är sådant som inte ska levas ut.
Medan andra säkert reagerade som jag inför Gunnar och Viola, låter en glädejtår trilla ner för kinden.

Så möter du kärleken... ta den i handen... vårda den... älska den... För att du är värd det. För att kärlek sprider sig. För att världen behöver väldigt mycket kärlek i dag.

Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre;
men störst bland dem är kärleken.