Nallar kan verkligen vara viktiga.

Jag läser att lilla Tyras nalle har kommit till rätta.
Nu är Tyra glad.
Och alla som någon gång har tappat bort ett kärt gosedjur kan känna igen sig.
Själv har jag en viktig nalle i mitt sovrum. Hon heter Saga och i dag ska vi på kalas.


Jag har hört så många historier om den traumatiska händelse som ett borttappat gosedjur kan innebära. Jag har hört om föräldrar som köpt en likadan och smugglat in den till sitt förtvivlade barn. Jag har hört om föräldrar som till och med åkt till Finland får att skaffa JUST det gosedjuret tillbaka. Och du har säkert också hört en massa om snuttefiltar, nallar, vovvar, hacke hackspettar eller vad det kan vara som barnet älskar så högt. Min yngsta dotter har en Nellie och en Resenalle som fortfarande finns med i periferin.

Och jag har Saga.

För Tyra och andra små barn representerar nallen förmodligen en trygghet. Senare kan den bli en viktig kompis också. För mig representerar Saga mitt inre barn. När jag känner mig särskilt ledsen, otrygg eller sårbar får Saga sova med mig i sängen. Det är som att jag då säger till den yngre upplagan av mig själv: Jag finns här hos dig, jag kommer inte att lämna dig, du kan känna dig trygg, jag älskar dig villkorslöst.

Saga blev min för ungefär tio år sedan. Dessförinnan hade jag haft Apan, som jag fick på min ettårsdag. Men den var lite stel och blev aldrig en riktig älskling. Jag hade Pajasdockan också som mamma hade gjort. Men någonstans längs vägen så blev de pensionerade (men jag tror faktiskt att båda befinner sig i en låda i källaren.)

När jag utbildade mig till kroppsterapeut handlade en av veckorna om barndomen, en Primalvecka. Då skulle vi ha med oss en nalle. Och det skulle verkligen vara vår egen nalle. Vi fick inte låna en av eventuella egna barn. Så jag gick runt i Malmö och letade efter en nalle och tillslut fann jag Saga och det var kärlek vid första ögonkastet.

Och jag tror att många vuxna kan ha behov av en nalle, om inte annat så fört att få kontakt med sitt inre barn, lekfullheten i sig.

Och just i dag ska jag på mitt livs första Nallekalas. Vi är en grupp kvinnor som också insett att vi behöver det lekfulla också. Jag tror vi ska få äta korv ocksp. Det ska bli så spännande och det ska bli så roligt att se om vi alla vågar koppla på vårat barn.

Vid flera tillfällen har jag gjort meditationer där jag skulle vara barn. Första gångerna kändes det obekvämt. Jag spelade ett barn. Jag undrade vad ett barn gillar att göra. Vad mitt barn skulle gilla att göra. Sedan blev det lättare att komma i kontakt med barnet i mig och i dag har jag hyfsad kontakt med flickan i mig. Fast jag vet ju inte om hon vågar sig fram i dag, med de andra nallarna.

Det ska bli spännande att se.
Grattis Tyra till att du fått din nalle tillbaka - och så spännande att just din nallehistoria blev en världsnyhet.