Så lätt det är att döma - och slippa ta ansvar.

Jag läser Amelia Adamo i Expressen.
Att hon tröttnat på vuxna barn som klagar på sina mammor.
Hon uppmanar mig att bli vuxen och ta eget ansvar.
Jag kan inte annat än hålla med.


Jag tror det är så här: Praktiskt alla föräldrar gör så gott de kan. De vill väl. De kämpar på. De följer tidens anda. De skapar lösningar för att familjen ska fungera.
Långt senare kan barnen känna: Du såg mig inte. Du kränkte mig. Du förstörde mitt liv.
Och så blir det en lång, lång anklagelseakt - som somliga har valt att skriva böcker om.

Och Amelia Adamo tycker att det är osjyst att barn i efterhand väljer att stena sina föräldrar. Ur artikeln:

"Barn tycker inte om att man jobbar för mycket, samtidigt vill de ha råd med nya märkeskläder och utlandsresor. Barn tycker inte om föräldrar som sticker ut, samtidigt är det deras livsstil de så småningom kommer att härma. Barn är egensinniga, egenmäktiga och självcentrerade - och det är alldeles, alldeles naturligt.

Men bredvid denna självcentrerade lilla person finns en mamma som också har önskningar, drömmar och ambitioner om att leva ett bra liv. Detta ska förenas och det fungerar för de flesta.

Men när det inte fungerat är det inte skäl nog att bli stenad i en bok. Varför gör dessa vuxna på detta viset? Hämnd? Självförverkligande?"

För mig är det så här:
Jag älskar min mamma. Jag har alltid älskat min mamma. Under långa tider satte jag upp henne på en piedestal. När jag själv blev mamma jämförde jag mig med henne och tyckte att jag hamnade i underläge.
Hon har så mycket bättre än jag, med många saker. Jag kände hur jag, inför mig själv, kom till korta i förhållande till mamma. Allt detta var givetvis min egen process.

Så småningom insåg jag att min mamma inte var bara en drottning, en gudinna, utan att hon - precis som alla andra - också hade en skuggsida, också gjorde fel ibland, också sa eller gjorde dumheter.

Jag kunde se att jag ibland som litet barn känt mig orättvist behandlad, vid tillfällen inte sedd - och i slutna terapeutiska rum - fick mitt sårade barn ge utlopp för ilska och förtvivlan.

På andra sidan det arbetet med mig själv fick jag ett mer nyktert förhållande till min mamma. Nu är hon en underbar person som inte behöver befinna sig på en piedestal. På samma sätt som att hon accepterar och ibland ler åt tokigheter jag gör, kan jag göra detsamma i förhållande till henne.
Nu känns det som att vi har ett jämbördigt förhållande.

Jag behövde få en tid där jag fick känna mitt sårade barn, där jag fick läka det såret, och inse att det handlade om mig och inte om mamma. Genom att leva igenom de känslor som jag dolt för mig själv, kunde jag hela mig själv och samtidigt få en ny mer vuxen relation till henne. Och jag blandade inte in henne särskilt mycket i den processen. Någon gång frågade jag hur hon hade upplevt en episod - och ibland kunde jag se att vi hade olika minnesbilder. Och det är okej.
Ibland nämner jag min mamma i blogginlägg eller i mina böcker.
Då har syftet att beskriva en scen ur mitt perspektiv och inte att kränka henne. Det har känts relevant att ibland få säga: “Då upplevde jag...”
Ändå har jag ibland känt en rädsla att uppfattas som någon som skyller ifrån mig. Att vara en mammadömare. För detta är svårt och sårbart. Var går gränsen? När riskerar jag att i min tur bli dömd? Och varför känner jag ibland ett behov av att förklara något? Vilka är mina verkliga motiv?
Det reflekterar jag över. Och att gå den här vägen, från idealiserande, till att våga känna smärtan, till att komma till en mer realistisk bild av mamma är betydelsfullt för mig. För i dag har jag kommit till tacksamhet. Jag är djupt tacksamhet över att jag har fått precis de föräldrar jag har fått och att de är precis dem de är. För utan dem hade ju mitt liv varit ett annat.

I dag har jag släppt idealbilden av min mamma. Jag väljer att älska den mamma jag har. Alla hennes facetter. De krav jag i praktiken ställde på henne genom att sätta henne på piedestal var, inser jag nu, helt orimliga.
För vem kan leva upp till den perfektion ett barn önskar och ibland kräver? Det kan nog ingen.
Och ibland kanske vi behöver processa det sårade barnet, för att så att säga komma igenom på andra sidan. Och det är väldigt skönt också att veta att det är jag som har ett eget ansvar för mina relationer och hur jag väljer att se på andra människor.
Jag kan välja kärlek. Jag väljer kärlek.
Tack Amelia Adamo för att du lockade mig till den här reflektionen.

PS: Amelia Adamo tar bland annat Felicia Feldt som exempel på kvinnor som väljer att skylla ifrån sig på sina mammor.


Apropå att skylla på andra.... här på ett lite mer skämtsamt sätt... men visar ändå hur lätt det är att peka finger åt andra... oavsett som de är nära eller långt borta...