Politiker, Madonna, Rihanna: Varför döms kvinnor så hårt (av omvärlden)?

Vad är normen för en kvinna?
Att vara kvar i finaflickan-rollen?
Ska hon vara snäll, följsam, renlig, ofarlig, proper, omhändertagande, skötsam och inget annat?
Vad är det för mekanism som gör att kvinnor som snubblar som politiker får mer pisk av media (omvärlden) än män och att kvinnor som anspelar på sex efter femtio (läs: Madonna) blir hånade?
Jag är så jävla trött på det där.


Jag skilde mig från barnens pappa när jag var runt 40. Några män sa till mig: Vad smart att du skiljer dig nu, medan du fortfarande har ett marknadsvärde, medan fortfarande är fuckable.
En kvinna som just passerat femtio och haft ett (visserligen oskyldigt) ragg på en personalfest sa: Skynda på, ingen ser dig efter femtio.
Förrförra sommaren gjorde DN en serie om sex bland äldre kvinnor. Äldre var kvinnor efter 50. Jag protesterade. Naturligtvis.

Varifrån kommer kraven på kvinnor som något slags madonnor i politiken? Vad är det som gör att en Mona Sahlin, en Gudrun Schyman, en Maria Borelius eller en Cecilia Stegö Chilo blir hårdare dömda av media och allmänhet än män som begår samma eller grövre “förseelser”. Varför är vi så oförsonliga mot kvinnor?

För så är det. Det visar ny forskning.

Så vi ska vara felfria.

Och vi har en kort period när vi får vara sexiga - men nåde den som anspelar på det senare. För att inte tala om rockstjärnor som leker med droger. Man klappar på män som drogar ner sig... och ser ner på kvinnor.

ARG.

Jag läser en artikel i DN om detta fenomen. Upprinnelsen till den är de twitterstormar som drabbat Madonna efter sin turnépremiär och Rihanna som beskrevs som porrig när hon framträdde på Peace and love-festivalen nyligen.
– Det har tjatats om Madonnas ålder sedan hon var strax över 40. Medelåldern har inte hög status i samhället och speciellt inte inom popgenren. Popartisterna håller på att växa upp, men när vi ser bilder på kvinnor som nu är 50, 60 eller 70 så kan vi inte ta in det. Vi tål inte att se det för vi är inte vana vid det, säger Maria G Francke, journalist på Sydsvenskan och i höst aktuell med den första svenska biografin om Madonna, till Dagens Nyheter.

– Jag upplever att kvinnor döms mycket hårdare, och nagelfars på ett annat sätt. Det anses mindre värdigt för en kvinna att vara packad, hög och sexuellt utlevande än för män och så har det alltid varit. Visst kan män beskrivas som tragiska, men det är sällan samma dramaturgi med helyllekillen som hamnade i rännstenen, och man skriver inte på samma sätt om mäns psykiska hälsa och uttrycker ”oro”, säger skribenten Rebecka Hedström till DN.

Tobias Bromander har varit att titta närmare på hur media har behandlat personer som varit inblandade i politiska skandaler mellan 1997 och 2010. Hans forskning visar att när det handlar om kvinnor ligger fokus på det personliga planet, medan när det är män istället fokuserar på händelserna och att tonen är mer förlåtande i förhållande till män. Han menar att det kan bero på att det finns högre förväntningar på kvinnor än på män.


Till DN säger han:
– Kvinnor anses ha en högre moral och när de gör något som inte passar in i ramen blir det till nackdel för dem. Jag tänker till exempel på när Carola kastade den där blomman på Allsången för några år sedan och folk blev förvånade och förfärade. Det var inte den bilden man hade av Carola, det passade inte in i vår uppfattning om henne.

Så jag tänker att ett första steg kan vara:

Hur dömer jag kvinnor? Hur accepterande är jag i förhållande till kvinnor? Gör jag kvinnor till madonnor och kastar ner dem från piedestalen när de gör fel?

Jag vet att jag gör det allt mindre. Och denna påminnelse är till god hjälp för mig. Och jag förbehåller mig rätten att säga: Jag har fyllt femtio och jag är både intresserad av och ägnar mig åt sex. Och det tänker jag fortsätta med. Vad du än säger.

Jag läser en krönika av eminenta Annette Kullenberg, som passerat 70. Hon ser åldersnojan i förhållande till kvinnor, förfasningen över Madonnas bröstvårta, samtidigt som ingen gnäller över att 63-årige Bruce Springsteen rockar på.

I Expressen skriver hon:

"Sverige är, tyvärr, åldersfixerat. Nu på sommaren vill man gärna se väninnor i min ålder gå och promenera och ta en vinare och titta in på en klubb. Som de gör i Spanien. Vid ett-tiden på natten.
Eller i andra länder söder om ölbältet.
I Stockholm kan jag komma in på en restaurang där ingen är äldre än 35. De är mitt i livet, skulle jag tro. Men inte mer än jag. Alla som lever är väl mitt i livet."

Hur är det med dig?