Starka känslor passerar, våga känna dem tills de klingar av

Jag var med om att en person avslutade en relation med mej nyligen. 
Det gör fortfarande lite ont. 
Men det är okej. 
Och i dag vet jag att det går över. 

Hur många gånger har jag inte hört en vuxen säga: ”Det där är väl inget att gråta över.” Eller ”Det går över tills du gifter dig.” 
Usch! 
Jag har alltid tyckt illa om sånt där. 

När man försöker att leda bort barns eller vuxnas känsloyttringar eller ifrågasätter att de finns.

Ja, jag vet att det används som att sätt att trösta. 
Men min erfarenhet är att det inte fungerar. 
Det som kan bli kvar är barnets tvivel på sina egna känslor. 
Eller att det inte är okej att känna sej ledsen, arg, förtvivlad, avvisad eller vad det kan vara.
Jag är ju en tillskyndare av att vi ska känna våra känslor. 
(Däremot behöver man ju inte alltid agera ut dem). 

När jag hade lärt mig det här kunde jag säga till mina barn. 
Det är okej att du är arg, känn ilskan, 
men kallar mej inte fula saker...
Det fungerade rätt bra, faktiskt.
Och blir du riktigt arg kan du slå på en kudde.

Jag tror att det kan vara viktigt att verkligen känna det som är. 
Känna det som känns och inte döva med en chokladbit eller cigg, öl eller vilken smärtbekämpning du brukar välja. 

Just nu gör det lite ont. 
En relation är avslutad och det är ju sånt som händer hela tiden. 
Det händer till exempel när en bok lämnas till tryckeriet eller när ett projekt avslutas. 
Avslutningsfesterna till film- och teveproduktioner brukar vara fyllda av motstridiga känslor. 
Å ena sidan är det skönt att det är klart och å andra sidan är det smärtsamt att skiljas. 
Det är väl det jag känner just nu. 
Å ena sidan är det skönt att det är färdigt, 
å andra sidan gör det lite ont. 

Vad gör jag när det gör ont i mig? 
Jo, jag väljer att känna smärtan. 
Var sitter den? (I bröstet). 
Vad handlar den om?
En känsla av att bli övergiven, att dö lite grand.
Och jag väljer att tala om den. 
Genom att tala om smärtan så blir den tydligare för mig. 
Jag kan sätta den i relation till annat.  
Samtalen ger mig både distans och närhet på en och samma gång. 
Jag får en möjlighet att göra något slags bokslut inom mig i de där samtalen med andra. 
(Som lyssnar.) 
Det finns ofta fler sidor av varje erfarenhet. 
Som i mitt fall så fladdrar känslor av lättnad och av att bli ratad förbi. 
Det kommer upp ekon från gamla erfarenheter… gamla minnen av stark smärta i samband med avsked… I dag känns det… men på ett annat sätt. 
Det är inte traumatiskt med mindre avsked i dag, det är snarare intressant. 
Alltså i dag kan jag nyfiket titta på känslan…

och jag inser att trycket över bröstet egentligen inte har så mycket med det som händer i dag. Det är också ett eko från avsked som var svårare. Då jag verkligen kände mig övergiven. Då jag trodde att jag skulle dö av att bli övergiven. Så är det inte längre.
Människor kommer och går, typ. 
Det är helt normalt.

Läs gärna om hur jag hanterar livet i 100% Charlotte.