Höstens film: En oväntad vänskap. Du bara måste se den.

Jag sitter inne i biosalongen och kiknar av skratt.
Jag ser en operascen och en man utklädd till träd.
Och så början han sjunga opera.
Vår man i publiken, Driss, börjar skratta hysteriskt.
– Och han sjunger på tyska. Hur länge ska det här pågå?
– I fyra timmar...
Jag har sett en film jag älskar. En oväntad vänskap. Så mycket hjärta. Se den, se den, se den.

När jag skrev på Facebook att jag skulle se “den franska filmen” svarade flera: Den är fantastisk. Det säger ju en del om hur många franska filmer som kommer hit - och om vilket avtryck “En oväntad vänskap” har gett. Den är tydligen en av fransk films största succéer genom tiderna. Och jag förstår varför.
Här finns plats för skatt, tårar och eftertanke. Här finns kärlek, här finns civilkurage, här finns hjärta och här finns en vilja att se bortom det yttre. Vem ser du när du ser en svart man som nyss kommit ut ur fängelse? Vem ser du när du ser en stenrik invalid? Hur ofta kommer dina bilder, dina föreställningar, dina avatarer (se gårdagens inlägg) i vägen?

En oväntad vänskap tvingade åtminstone mig att se genom mina fördomar. Se människorna och inte bilden av människorna. Se vad autenticitet kan göra, vad leenden kan göra - och vad konventioner och föreställningar kan göra.
Så klockrent.

Vädligt kort handlar filmen om - jag ska inte förstöra historien (som sonen brukar säga att jag gör när jag berättar om film) om en svart ung man som blir personlig assistent till en totalförlamad rik man. Vänskap uppstår. Livet blir mer värt att leva för båda. Skrivet så där ser det lite platt ut - men filmen är allt annat än platt.

Jag såg den tillsammans med min yngsta dotter. Vi satt kvar en stund i salongen. Ville liksom inte gå därifrån. Hade det funnits ännu en föreställning i går kväll hade jag suttit klart och sett den en gång till. Jag kände hur mitt hjärta hade öppnat sig och bara svällde... så underbart.

Men också skratten. De härliga skratten. Att våga skratta åt mig själv... att skratta befriat... Och visst är det skönt med en kille som outar hur opera (åtminstone ibland, åtminstone om det är typ Wagner) kan kännas både konstigt och väldigt långtråkigt. Så befriande med någon som säger som det är och som inte bara låtsas.

Jag vill ha den här filmen och se den om och om igen... speciellt om jag känner mig lite ledsen och nere!