Om konsten att acceptera också det som inte händer.

Jag hade bestämt mig för att gå en workshop i helgen.
Den blev inställd. För få deltagare.
Ibland är det så. Jag ställer in kompassen åt ett håll - och så får jag ett slags meddelande om att jag ska göra något annat.
Undrar vad det kan vara?

Jag litar allt mer på min intuition. Och min inre röst blir allt klarare och tydligare. I morse talade den med mig om fokus. Att våga fokusera. Och en konsekvens av fokus kan ju vara att välja bort saker. Att inte vara yvig. Att våga gå för det som är viktigast. Att inte göra småinsatser lite här och var. Utan just... ta ut riktningen, följa mitt hjärta, men också ha med mig svärdet, som ett uttryck för min beslutsamhet.

Den här hösten är det en del saker som liksom har tynat bort runt mig. Jag trodde att jag skulle ha en grupp med gudinnor, men för få anmälde sig. I går hade jag höstens enda gudinnecirkel. Det var en fantastiskt fin kväll, massor med energi, stark gemenskap, men ändå den enda kvällen i höst. Det är som att något säger mig... Just nu är inte gudinnetid för dig Charlotte.

Och i helgen skulle det vara en workshop med lite shamanistiska inslag. Och jag ska tydligen inte sträcka mig åt det hållet heller.
Intressant.

Alltså att se det som inte händer, det som inte faller in och hur det kan leda mig på rätt väg. Jag kan känna ett styng av besvikelse över att workshoppen inte blir av... och samtidigt... möjligheten det ger... Det öppnar för något annat.... Som jag ännu inte vet vad det blir. Kanske en ledig helg rent av?

Just nu har jag många idéer, riktade åt samma håll, idéer som behöver tid för att bli förverkligade. De behöver tid och passion och strategi och planering... Så jag hör vinken.

Så vad kan du lära dig av det som inte händer?