Från att håna de präktiga... till att se präktighet som livsbejakande
Först av allt: Jag har hånat det präktiga i mitt liv. Men nu har jag krupit till korset. Jag älskar min reflexväst och jag älskar mitt li...
Först av allt: Jag har hånat det präktiga i mitt liv.
Men nu har jag krupit till korset.
Jag älskar min reflexväst och jag älskar mitt liv.
Och är det präktigt så är jag präktig och det gillar jag.
Det är intressant att ompröva saker.
Det finns en ödmjukhet i det.
Alltså: Jag hade fel.
Eller, kanske snarare: Jag har varit en överlägsen och dömande typ.
En del av de människor som gjorde andra val än jag dömde jag på olika sätt.
Jag kunde sätta olika etiketter på dem, etiketter som i mina egna ögon var nedlåtande.
Sa jag att någon var präktig, var det nedlåtande.
(Och jag minns till exempel en person som tyckte att “snäll” var det värsta man kunde säga om någon, att vara snäll var det mesigaste, värsta, pinsammaste - vi har olika måttstockar.)
Själv hade jag alltså problem med präktig.
Jag förknippade det med någon som följer regler,
som liksom gör det rätta,
som lever ett Svenssonliv,
som väljer Volvo, vovve och villa (eller - ännu värre - radhus).
Som gjorde osjälvständiga och politiskt korrekta val.
Jag satt verkligen på mina höga hästar (och i dag bor jag i radhus).
Kanske var det rebellen i mig som skydde präktigheten.
Jag minns att jag som ung vuxen nästan alltid frös på vintern,
för att ha präktiga skor eller jackor passade liksom inte min image
(hellre attityd på kläderna och iskalla fötter).
Och jag kan se grej, efter grej, som jag valde att döma som
… lite töntigt.
Ja, jag inser det.
Präktigt var töntigt.
I tonåren var det i min värld töntigt att inte röka eller dricka. Wow, liksom.
I dag kan jag tänka att en del av dem som jag dömde som supertöntar kanske var de modigaste. De som vågade låta bli det som grupptrycket förespråkade.
Och jag lät mig ledas av grupptrycket.
Jag valde att döma på samma sätt som många andra.
Andra saker som kunde vara präktigt:
Lägga sig i tid att få tillräckligt med sömn,
äta vettig mat,
vara ute och jogga,
ha cykelhjälm,
hålla hastighetsbegränsningarna
… jag kan säkert hitta fler saker.
Och i dag är jag i hög grad präktig.
Jag nyttjar inte nikotin längre.
Jag gör ett långt uppehåll med alkohol.
Jag lägger mig oftast i vettig tid.
Jag tänker på vad jag äter.
Och jag har ibland (det ska bli oftare!) cykelhjälm
och typ nästan alltid reflexväst i mörkret - både vid promenad och vid cykelturer.
Och i dag får jag mina egna gamla ord slungade i ansiktet.
– Måste du verkligen ha reflexvästen på... måste du verkligen... Kan du inte...
Och ja, det måste jag.
För jag gillar det.
Jag gillar att synas i mörket.
Jag gillar att vara utvilad på morgonen.
Jag gillar att äta medvetet.
Jag gillar att meditera varje morgon.
Och jag mår bra av det.
Kroppen mår bra av det.
Jag orkar mer.
Jag älskar mer.
Jag är gladare.
Livet ler mot mig...
och jag inser att jag kanske måste göra två saker:
Dels sudda bort töntstämpeln från ordet präktig …
och kanske ha fler ord som kan definiera det liv jag lever nu.