Jag är en levare.
Nä, jag är inget offer. Nä, jag är ingen överlevare. Jag är en LEVARE. Så oerhört skönt det känns. Jag är en levare!! För en rad år sedan ...
Nä, jag är inget offer.
Nä, jag är ingen överlevare.
Jag är en LEVARE.
Så oerhört skönt det känns. Jag är en levare!!
För en rad år sedan gick Alexander och jag Essence training på Osho Risk i Danmark. Det var en utbildning vars syfte var att komma i kontakt med våra essentiella kvaliteter - och hantera de krafter som motverkar att vi kommer i kontakt med vår inre kärna. (Till exempel vår inre domare, vår inre kritiker, vårt superego.)
Jag minns att en av lärarna sa något i stil med: Vi som befinner oss i det här rummet gör det för att vi vill något mer än att överleva. Vi som är här inne vill leva!
Jag hörde det då, jag tog in det då. Alltså det där att vilja mer än att överleva. Att livet är mer än det. Att livet inte handlar om grottekvarnen eller en massa måsten. Att livet kan handla om att faktiskt leva det. Att känna att jag har makten i mitt liv. Att jag gör valen själv. Att livet liksom inte blir påtvingat mig. Att det inte handlar om att kryssa mellan katastroferna.
I går, när ordet LEVARE kom till mig såg jag något mer.
Jag såg liksom vägen från att känna mig som offer. (Varför drabbade detta mig? etc) Till att bli en överlevare (Jag överlevde trots att detta drabbade mig.) Till att bli en LEVARE där kopplingen till det som känts jobbigt kan släppas.
Alltså, vad händer när vi släpper den känslomässiga kopplingen till våra trauman eller jobbiga minnen? Vad händer om vi står fria i nuet. Jag minns när jag lyssnade på Caroline Myss för något år sedan och hon beskrev människor som fjättrade vid det förflutna och är vi alltför fast i våra minnen, i smärtan, i tanken på hur jobbigt livet har varit för oss, då har vi inte så mycket energi kvar till att leva nu.
Jag börjar tro att en av de största sättet att uppleva healing på, är att verkligen kapa av bojorna till det förflutna och känna oss fria att använda all vår energi nu. Nu i varje ögonblick. Så lätt livet skulle bli när vi inte längre överlever, utan lever.
Jag personligen är fortfarande då och då en överleverare, någon enstaka gånger ramlar jag ner i offerhålan, men jag inser att jag allt mer faktiskt är en levare. Och det fyller mig med en wow-känsla. Vilken möjlighet detta ger. Tänk att släppa dömanden, tänk att släppa skam och skuld, tänk att leva... fullt ut...
Yes!
Och jag inser att ett skäl till att jag så ofta är en levare i dag, är att jag mediterar om morgnarna. Så enkelt. Och så svårt.
jag lever också fullt ut nu äntligen. utan tvångssex. ja utan sex öht. men lyckan är på plats!
SvaraRaderaViktigt att känna lycka på egna villkor.
SvaraRadera