Nästan all oro dog bort

Jagvaknade tidigt i morse.
Tankar som snurrade i huvudet.
Saker som ska hinnas med.
Vettiga svar som ske ges.
Aktiviteter som ska planeras.
Tja och en stund före sex var det bara att inse att dagen verkligen hade börjat.
Med den där oron som pickade lite här och var i kroppen.

And then the magic happened.
Alltså, jag vet ju att det är så, och ändå kan jag ibland ha sånt motstånd. Ibland tänker jag att jag kan låta bli. Ibland tänker jag att det inte har någon egentlig funktion, att det är något som jag bara har hittat på.
Men i dag är en av dessa dagar då jag verkligen känner att meditation hjälper mig. Jag är värd 15 minuter i vaken stillhet varje morgon. Och den stunden ger mig faktiskt kraft för resten av dagen.
Och jag är glad för att orosdelen i mig inte tog över.
Det fanns ett styng av dåligt samvete också. Jag jobbar för det mesta, men i går checkade jag ut - nästan hela dagen, inte riktigt hela. Jag satt framför teven och kollade på en lysande serie på SVT Play. Den franska Gengångare (Les Revenants). Om det inte hade varit för att min dotter talat så lyriskt om den, hade jag aldrig fått för mig att titta. Titeln avskräcker mig. Men så var det … annorlunda... döda människor kommer tillbaka... de är relativt unga... de är som de var när de dog... och de är inte skrämmande... men vi undrar varför de kommer tillbaka... och mystiken tätnar vartefter. Flera timmar tittade jag i går (sex avsnitt under helgen, alla som finns just nu på SVT Play). Det var så häftigt att bara låta mig svepas med i detta... och samtidigt började något gnaga i bakhuvudet. “Här sitter du och roar dig, du borde minsann...” Men jag fortsatte. Och jag tillät att oron låg kvar.
Och nu, efter meditationen, är det mesta av oron upplöst. Ja, det är mycket att göra nu. På onsdag morgon startar jag projektet 21 meditationer... och det är en del pyssel med det. Och så en massa annat förstås.
Vad sätter igång din oro?

Jag deltar i projektet #blogg100, detta är andra inlägget i utmaningen.