Glädjedans i Malmö. One billion rising. YES!

Så står vi där vid Triangelns torg klockan 17 i går kväll.
Alexander, jag och vårt engagemang.
Och jag är spänd i hela kroppen. För hur ska det gå.
På Facebook har hundra personer glatt klickat i att de ska komma och vara med  One billion rising i Malmö. Men det brukar ofta vara uttryck för en viljeinriktning, inte ett verkligt committment.





Så jag är lite nervös.
Större delen av dagen har vi ägnat åt att förbereda eventet. Alexander har fixat polistillstånd, el, tryckt upp små flyers, fixat musiken, jag har spelat in ett litet tal som berättar vad One billion Rising är. Jag har tränat dansen lite.

Och nu står vi där. Det ska börja om en halvtimme och än vet vi egentligen bara att vi är tre, kanske fyra som säkert kommer.

Så kommer ett gäng kvinnor, färgglada med målade ansikten. De har ägnat dagen åt att skänka kramar. Så vi får kramar... och jag börjar inse att det nog kommer att komma människor. Det finns verkligen ett engagemang för One billion rising. Vi är många som tycker att det är fel att 1 miljard kvinnor kommer att utsättas för våld eller sexuellt våld under sin livstid.

Och så börjar de komma, från olika håll, kvinnor, män och barn. Jag känner igen många. En del var det väldigt länge sedan jag träffade. Kära återseenden! Många, många kramar. Några kommer fram och hälsar, vi är Facebookvänner utan att ha träffats i verkliga livet. Det känns härligt, men fortfarnade lite nervöst. För vår ljudkille är lite sen.

Lite försenat strömmar musiken. Vi är ett femtiotal som dansar, glädjekänslan är hög. Det är barn som skuttar, kvinnor som dansar vilt, en del män som står lite vid sidan av och inte riktigt vet om de ska vara med eller inte. Jag ser en kvinna som vänligt föser in några som tittar i dansen. Torget gungar till Break the chains.

Nervositeten släpper, glädjen tar över. Jag dansar sjävl, jag dansar med andra, jag möter blickar, jag ler, jag blir glädje, det känns som att vi alla tillsammans blir en organism. Vi är verkligen tillsammans i denna dans. 

Vi dansar i så där en halvtimme. Då och då slås jag av hur osvenskt detta är. Att dansa en vinterdag på ett torg i Malmö. Jag inser att jag aldrig dansat på ett torg någonsin tidigare. Det känns skönt att göra något sådant för första gången.

Och nu fortsätter vi... vi fortsätter bidra till mer kärlek i världen. För världen och vi som lever i världen behöver mycket kärlek. Tack alla som var med, tack alla som var med i tanken och hjärtat och tack till alla som lät sig smittas av kärlek just i går. Ett särskilt tack till Eve Ensler som startade detta. Tänk att vi i många av jordens länder dansade på gator och torg till samma låt. Tillsammans. Det känns så YES i mig.

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 19.