Varför uppfattas en vetgirig person ibland som aggressiv?

Jag har ställt frågor sedan jag började prata.

Under många år, som journalist, var frågorna mitt levebröd.

Men då och då ser jag att sökandet efter svar gör att andra uppfattar mig som aggressiv.

Intressant fenomen.

Kan det vara så att den som saknar ett bra svar på en fråga väljer att se frågan som aggressiv just därför?

Det är väldigt vanligt att i coachningsssammanhang varna för att använda frågeordet varför.

Varför då, kan man ju undra. Kanske kan varför uppfattas som uppfordrande, som lite för direkt på, som för krävande, som att någon ställs till svars inför någon?

Jämför:

“Varför svarade du inte i telefonen?”

med

“Hur kom det sig att du inte svarade  i telefonen?”

Jag tror inte att jag använder varför-ordet väldigt mycket, även om jag gör det. Min erfarenhet är mer att direkta frågor kan uppfattas som aggressiva.

När kan du lämna besked? Var ska vi träffas? Hur lång tid kommer det att ta?

Den senaste tiden har jag märkt de där vibbarna vid några tillfällen.

Ofta sägs det inte rakt ut att den jag talar med känner sig pressad av mina frågor, det är mer en känsla jag får.

När jag inte förstå brukar jag fråga. Ibland kanske frågorna blir lite rakt på. Men mitt syfte är helt enkelt att försöka förstå, och då tycker jag att den enklaste vägen att ställa frågor och så småningom bilda mig en uppfattning om något.

Jag märker detta i synnerhet i sammanhang som är nya för mig, när jag möter en ny värld eller en ny företeelse och då det är svårt att få fram konkreta svar.

Ibland är det också så att de som tillhör den för mig nya världen tycker att mina frågor är oinsatta och svaren blir korta och irritationen darrar i luften.

Ibland blir konsekvensen den omvända, att jag bombarderas med fakta, som jag inte har möjlighet att värdera. Liksom: Här har du alla svaren.

Jag brukar bli lite ställd när jag förstår att den jag talar med tycker att mina frågor är jobbiga.

“Du verkar ha kontrollbehov”, var något jag möttes med häromdagen, när jag frågade något som jag som kunde behövde veta. Tja, kanske har jag visst kontrollbehov - men om jag ska anlita någon så vill jag veta vilken affär vi faktiskt gör.

Ibland känns det helt enkelt som att människor tycker att mina frågor är besvärliga av ett enda skäl: De har inga bra svar att ge! Och då kan det vara lättare att rikta blicken mot frågeställaren...

I ett par fall har det här lett till att det inte har blivit någon affär. Jag har inte känt mig sjysst bemött - och jag vill kunna känna att det är okej att ställa frågor - och okej att jag verkligen vill förstå, när jag ger mig in i en ny värld.

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 73.