100% Du: Din relation till skam

Skam är känslan av att vara fel. Vi får tidigt lära oss att skämmas, över allt möjligt. Skammen kan kännas som ett kallt vått täckte som läggs över oss. Då kan vi göra allt för att slippa närma oss de känslorna. Men vad händer om vi istället möter våra skamkänslor? Vad kan vi då lära oss om oss själva?

Min bok ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft” är en uppgörelse med skam och en inbjudan till att få in mer njutning i livet. Boktiteln var också ett sätt att vända på ett begrepp.

– Har du ingen skam i kroppen?

– Nästan inte, och jag älskar det.

Jag menar att skam är bland det mest tillbakahållande som finns. 
När vi skäms krymper vi och blir små. 
Väldigt ofta kommer skammen från någon annan. 
Någon som säger att vi borde skämmas. 
De säger något om hur vi är. 
Då är det lätt att tro att det inte går att påverka. 
En skuld, något vi har gjort, går det ju att antingen betala av eller att be om förlåtelse för. 
Medan skammen blir en del av oss.

Men skammen är egentligen en illusion. 
Det är något som finns inne i våra huvuden. 
Vi är inte fel. 
Vi är inte skam. 
Och genom att våga känna att vi skäms – i det stora och i det lilla – så kan vi lära oss att skämmas mindre… ta mer plats i våra liv och släppa oss fria!

Som jag ser det är skammen ofta omgiven av ett lager rädsla. 
Den rädslan kan vara att helt enkelt möta det vi skäms över. 
Så vi går omvägar runt skammen. 
Vi låtsas inte om den. 
Vi kanske till och med förtränger den. 
För det är verkligen inte roligt att känna sig fel. 
Men ju mer vi flyr från en känsla, desto större kan den växa sig. 
Till slut kan vi vara helt uppfyllda av skam, samtidigt som vi krymper vårt handlingsutrymme och till slut är pyttesmå och knappt vågar något. 
Detta kan ske utan att vi är medvetna om att det är skammen som spökar.

Jag möter då och då människor som säger att de aldrig skäms. 
Det är ofta en illusion. 
Jag har i alla fall hittills aldrig mött någon som, när vi har tittat närmare på det, har varit fri från skam. 
Den ligger och lurar där i undervegetationen hos praktiskt taget alla.

Det vi skäms över är individuellt.

 Jag har till exempel skämts över min kropp och över att jag blivit våldtagen. 
Skammen över våldtäkten var så stark att det tog trettio år innan jag vågade inse att det faktiskt var en våldtäkt. 
Det gjorde för ont att komma i kontakt med den skammen. 
Men när jag väl gjorde det var det oerhört befriande.

Jag tror att det är bra att  - i din egen takt – ta kontakt med det du skäms över. 
När du vågar möta den, så är min erfarenhet att den ersätts med något annat. 
För mig har mötet med skammen ökat kärleken till mig själv, förståelsen för mig själv och det har läkt sår inom mig.

Charlotte möter skammen.

För snart tio år sedan vågade jag minnas att jag blivit våldtagen. Men häromåret kom ett nytt lager skam i dagen. Jag insåg att jag varit medskapare till situationen som ledde till att jag våldtogs.

Jag var en på ytan tuff och kaxig 15-åring som omöjligen kunde visa att jag var rädd.

Jag tittar på mig själv genom tiderna och låter mig sköljas över av skamkänslor. För det jag ser är detta:

Jag hade kunnat svänga av på halva vägen. Jag hade kunnat skylla på att jag inte fick för mamma och pappa (vilket dessutom var sant). Men jag valde att leka med elden. Jag trodde at jag var stark nog, att jag var smartare än dem, att jag hade kontroll.

Jag klev in i en lägenhet jag inte skulle kliva in i. När pojkvänner sa: Jag ska göra dej med barn, varför nöjde jag mej med att spjärna emot? Varför skrek jag inte? Varför slet jag mej inte loss och stack? Varför lät jag honom våldta mej?

En förklaring är att då var det redan försent. Han var starkare än jag. Han ville verkligen göra mej med barn. När det hade gått så långt kunde jag inte förhindra det.

Alltså. Jag var medskapare till situationen genom att jag övervärderade min egen förmåga. Och sedan, när det gick åt helvete, hade jag ingen plan b. Jag fick finna mej i att bli våldtagen. Jag fick finna mej i skammen.

Jag märker hur jag slutar andas. Hur jag är i den där värnlösa 15-åringen som var så kaxig att hon trodde att hon var immun mot dem. Så fel jag hade.

Jag minns hur jag gick hem i den mörka natten. Ensam. Jag hade inte en tanke på att polisanmäla. Mitt stora problem var att jag var sen hem. Naturligtvis mötte jag pappa som kom körande i vår blåa Saab och hans ilska över att jag brutit mot reglerna om när jag skulle komma hem. Jag fokuserade på att försöka hitta en trovärdig historia om vad som hänt – och samtidigt dölja sanningen. Medan blodet rann mellan mina ben ljög jag mej fri. Mina föräldrar fick aldrig veta. Ingen fick veta. Det föll mej inte in att berätta. Jag trodde att det bara skulle göra saken värre.

Och så tittar jag min 15-åring i ögonen. Jag sträcker ut armarna mot henne. Jag håller henne hårt i famnen. Jag tillåter hennes sorg och förtvivlan. Jag vågar älska henne och äntligen känner hon att jag är där för henne.

Vardagsskam

En våldtäkt är verkligen en skarp situation. 
En tydlig situation. 
Skammen kring den har uppenbarligen länge varit mig övermäktig. 
Mitt minne visar också att det är lätt att själv ta på sig skam, att det inte alltid behövs att någon säger något. 
Du kan vara så matad med vad du borde skämmas över att du tar på dig skamtröjan av dig själv.

Men jag tror att det är viktigt att bli medveten om vardagsskammen. 
Alltså, i vilka situationer skäms du i ditt vardagsliv? 
Vad är det för relativt små saker som gör att du börjar skämmas? 
Vad behöver andra säga för att du ska skämmas?

Genom att se på vardagsskammen, genom att nyfiket notera när du skäms, så kan du få en överblick över vad som håller dig tillbaka. 
Kanske är det möjligt att släppa något av den?

Jag kan komma på mig med att skämmas dagligen. 
En del vardagsskam kanske till och med kan vara bra. 
Så blunda och fundera på när du senast skämdes? 
Är det något du kan släppa taget om?

Din läxa:

Lägg märke till i vilka situationer du skäms.

Charlotte Rudenstam är inspiratör, författare och sexsibilitycoach, hon vill bidra till att du blir en hundraprocentare.