… och sen blir det min tur. (Kanske.)
Just nu är mitt liv fyllt av en massa texter. Jag läser texter av värdefulla kvinnor. Kvinnor som genom sina texter läker sår och ...

Just nu håller dessutom 20 berättelser på att födas och många av kvinnorna väljer att använda mig som en av barnmorskorna.
Så jag står där och ser på när de föder.
Ser kraften i dem.
Ibland lägger jag en hand på deras stora magar,
ibland lyssnar jag på hjärtljuden
och redan har jag sett små rosiga bebisar födas.
Och jag ser fram emot att ta emot nästa bebi.
Att finnas till hands, med min stora erfarenhet som ordmorska.
Som inte riktigt får den näring den behöver.
Som grymtar lite besviket.
Som önskar större uppmärksamhet.
Det är min egen lilla bebi.
Det är som att hon redan ligger färdig och klar i vaggan,
men att hennes mamma hellre väljer att ta hand om
andras bebisar och födslovåndor.
Jag hör hon ropar.
Jag tycker egentligen att hon redan fått allt hon behöver.
Att hon är rosig och gosig.
Men så kommer röster som säger:
Lite bättre kan du, försök lite till, vässa pennan mer, lämna inte henne där,
har du verkligen tecknat tårna ordentligt?
När ska jag ge mig själv turen och utrymmet.
Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.
Jag är där till hösten när nästa Heal my voice-projekt startar.
Då 22 kvinnor erbjuds en plats i bokcirkeln som den gången får namnet ”Frigjorda röster” och där jag också blir en av de officiella barnmorskorna.
PS: Den här texten går att läsa metaforiskt.
För jag tror jag beskriver ett större mönster.
Något som har mer än ett väldigt engagerande bokprojekt att göra.