Efter några år blir fruarna bara gnälliga.
Vilket är ditt ansvar för dina kärleksrelationer? Jag möter en man som är långt, långt hemifrån. Han talar om de andra, om frua...
Vilket är ditt ansvar för dina kärleksrelationer? |
Varför väljer jag en tragedi?
Varför väljer jag att vara missnöjd?
Varför väljer jag att se andra som ansvariga för min olycka?
Jag kan välja glädje och jag kan välja att se mitt eget ansvar för mitt liv.
Han tycker kvinnor i allmänhet och fruar i synnerhet är problematiska.
Han berättar hur de först, som förälskade, är kåta och glada.
Men sedan, när ringen är på, och barnen pluppar fram, så förvandlas dessa ljuva varelser till gnällkärringar.
”Fruar är bara gnälliga och de vill aldrig ha sex.”
Han har testat fruvarianten flera varv.
Det blir samma sak varje gång säger han.
Jag når inte fram. Han förstår inte frågan.
Att han söker det gröna gräset utanför äktenskapet är hennes fel.
För hade hon fortsatt vara kåt och glad hade äktenskapet kunnat fortsätta.
Känslan av att vara offer?
Att vara sexuellt frustrerad?
Av ett allt vitare äktenskap med allt mindre sex?
Med en längtan till något annat?
Vad längtar de efter?
Vilket sex vill de ha?
Och vad längtar mannen efter, egentligen?
Jag är inte rädd för att vara ensam, jag tror att många är kvar i fungerande, men passionslösa förhållanden av trygghet och bekvämlighet. Relationen och vardagen funkar, men det är livlöst, slentrian och så fort någon bryter ingrodda vanor så börjar jag frågasätta varför eller vad som är "fel". För mig är dialog a-o. Jag kan inte låta bli att tänka på det där sedan 20 år gifta paret som träffades på en BDSM-klubb, helt ovetande om varandras intresse för BDSM.
SvaraRaderaRidå, liksom.
Jag har haft många relationer i mitt vuxenliv. Såsnart glöden falnar eller sexlivet tar slut eller vad det än månde vara så lämnar jag skeppet. Jag har alltid en vågskål. Positivt vs. Negativt i en relation. När vågskålen varit mer åt det negativa under e t t år, så splittar jag. Givetvis berättar jag när jag tycker saker är fel i relationen under tidens gång. Förhoppningsvis gör min partner det med. Detta med att lova varandra ditt och datt i all evighet är för mig bara en chimär.
När jag ruttnar, gör jag slut. Väldigt enkelt. Jag hoppas min partner är förståndig nog att dela den uppfattningen.
Jag har vänner som har hängt ihop i år och dar för de har barn. Barn? Som alltså får växa upp och till ett förhållande till synes utan kärlek och passion för "det är bäst för barnen"
HUR i hela friden är DET bäst för barnen?
Njäe, folk hänger kvar av endera anledning helt i onödan.
"Vi har kämpat med vår relation i trettio år" är för mig ett helt abstrakt uttryck. Varför? Jag skulle aldrig göra det. I en relation skall det smaka mer än det kostar.
Tycker jag.
En kanske relevant undran kan vara?! Människor byts ut...så även situationer....men den som ALLTID är med är jag själv....kan det säga mig nåt??!
SvaraRadera