Ögonblicken av tvivel.

Finns jag om ingen ser mig?

Det skulle kunna vara en filosofisk fråga.

Och trots att jag ofta blir sedd och dessutom ofta ser rosor beströ min väg, händer det att jag hamnar i korta ögonblick av tvivel.

Häromdagen kom maken hem med en vacker röd kopp som han gjort själv på keramiken. Jag beundrade den, tackade och höll den en stund i taget.

Sedan for vi bort och koppen blev stående.

Så är vi hemma och koppen står där och tronar. Maken frågar:

– Har du lagt märke till att jag har gjort koppen för vänsterhänta?

Det har jag givetvis inte.

Jag håller koppen i vänster hand, känner att tumgreppet är bra och så berättar han att han tunnat ut leran där min mun är tänkt att möta koppen för att dricka – också det ett sätt att göra koppen mer drickvänlig för mig som är vänsterhänt.

Det är då det där ögonblicket av tvivel uppstår. För vem har han egentligen gjort koppen till. Är det till mig eller är det till de vänsterhänta?

Så för att dölja min känsla av tvivel tar jag till en av mina försvarsmekanismer, eller låt oss kalla de strategier, jag väljer att skoja till det. Jag säger inte att jag för ett ögonblick kände mig osynlig bland den där massan vänsterhänta.

– Så koppen är inte till mig, frågar jag.

Han tittar lite roat på mig, vet inte vad jag egentligen frågar om, tror jag, men han ler och säger, att den visst är till mig – specialanpassad till mig.

Spänningen släpper och jag börjar andas lättare igen.

PS: Minns en gång en person sa:

– Alla journalister är idioter.

– Men jag är ju journalist, är jag en idiot?

– Nej, så klart inte du, men alla andra.

Kanske, kanske min fråga ledde till att hen generaliserade något mindre. För det gjorde faktiskt ont att få generaliseringen in my face.