Den senaste tiden har jag blivit så medveten om hur lätt det är att glömma bort mellanstadiebarnen. 10-åringarna. När vi minns våra...
Den senaste tiden har jag blivit så medveten om hur lätt det
är att glömma bort mellanstadiebarnen. 10-åringarna.
När vi minns våra barndomar brukar det ofta handla om
småbarnstiden eller tonåren. Men de kloka tioåringarna? De som funderar på
världens framtid? De som inte har hunnit dras med i utseendehetsen? De som
också riskerar att försvinna ur synfältet och känna sig osedda och utsatta.
Jag har nog mött speciella tioåringar i hela mitt liv. Men
nu börjar de komma upp till ytan. Jag ser hur också jag har tappat bort dem.
Dels min egen tioåring – men också andras. Och jag tror att tioåringarna
behöver få upprättelse, att vi behöver se dem och möta dem.
När jag samlar på mig tioåringserfarenheter finns också
många trauman, trauman som dessa tioåringar fått bära själva – och där det inte
är ovanligt att vuxna ignorerat dem, även när barnen påtalat dem.
Vad sägs om
10-åringen som får ta hand om sin ångestfyllda mamma
och
ensam möta hennes fyllor och självmordsförsök.
10-åringen som var övertygad om att kärnvapenkriget
när som
helst kan komma och därför har en färdigpackad väska under sängen.
10-åringen som blir slagen och sexuellt utsatt
av jämnåriga
på hemvägen från skolan. Igen och igen och igen.
10-åringen som blir systematiskt våldtagen
av
familjemedlemmar och där skolkuratorn skrattar bort berättelsen.
10-åringen som blir osynliggjord på skolgården.
10-åringen vars cykel har punka varje eftermiddag.
10-åringen som inte vill bli vuxen,
eftersom vuxenvärldens
krav känns orimliga.
10-åringen som sitter i en källare och sniffar thinner,
för
att bränna bort meningslösheten i tillvaron.
10-åringen som kommer hem med full pott på alla proven i
skolan,
för att därmed förtjäna föräldrarnas kärlek.
10-åringen som är djupt förälskad och blir mött
med
hånskratt och klappar på axeln av de vuxna.
Självklart finns det en väldig massa tioåringar som inte
blir utsatta för något jobbigt – men som kanske ändå inte känner sig riktigt
förstådda.
Tioåringar är ofta väldigt mycket klokare och kunnigare än
omvärlden anar.
De har en enorm potential som ibland glöms bort.
De förväntas
klara sig själva – och gör det också.
När jag blev intervjuad av Sydsvenskan i går om att bli
mobbad som tioåring, så kom jag i närheten av den delen i mig igen.
Och jag
kunde se att berättelsen om min tioåring också kan stötta andra som känt
liknande utanförskap som jag gjorde.
Det känns som att min älskade tioåring
bidrar till att andra tioåringar får upprättelse.
Så ibland tänker jag att det
jag berättar om mitt liv här på bloggen, i första hand är en möjlighet för dig
som läser att få en spegel att titta i – vilka av mina bilder reflekterar något
i ditt eget liv?
Det känns fantastiskt att ha mer än 100 gilla på blogginlägget
om min Älskade tioåring – för som jag ser det ger detta läkning åt så många.
Tack, tack, tack!