Jag ger röst åt många 10-åringar.

Den senaste tiden har jag blivit så medveten om hur lätt det är att glömma bort mellanstadiebarnen. 10-åringarna.

När vi minns våra barndomar brukar det ofta handla om småbarnstiden eller tonåren. Men de kloka tioåringarna? De som funderar på världens framtid? De som inte har hunnit dras med i utseendehetsen? De som också riskerar att försvinna ur synfältet och känna sig osedda och utsatta.

Jag har nog mött speciella tioåringar i hela mitt liv. Men nu börjar de komma upp till ytan. Jag ser hur också jag har tappat bort dem. Dels min egen tioåring – men också andras. Och jag tror att tioåringarna behöver få upprättelse, att vi behöver se dem och möta dem.

När jag samlar på mig tioåringserfarenheter finns också många trauman, trauman som dessa tioåringar fått bära själva – och där det inte är ovanligt att vuxna ignorerat dem, även när barnen påtalat dem.

Vad sägs om

10-åringen som får ta hand om sin ångestfyllda mamma 
och ensam möta hennes fyllor och självmordsförsök.

10-åringen som var övertygad om att kärnvapenkriget 
när som helst kan komma och därför har en färdigpackad väska under sängen.

10-åringen som blir slagen och sexuellt utsatt 
av jämnåriga på hemvägen från skolan. Igen och igen och igen.

10-åringen som blir systematiskt våldtagen 
av familjemedlemmar och där skolkuratorn skrattar bort berättelsen.

10-åringen som blir osynliggjord på skolgården.

10-åringen vars cykel har punka varje eftermiddag.

10-åringen som inte vill bli vuxen, 
eftersom vuxenvärldens krav känns orimliga.

10-åringen som sitter i en källare och sniffar thinner, 
för att bränna bort meningslösheten i tillvaron.

10-åringen som kommer hem med full pott på alla proven i skolan, 
för att därmed förtjäna föräldrarnas kärlek.

10-åringen som är djupt förälskad och blir mött 
med hånskratt och klappar på axeln av de vuxna.

Självklart finns det en väldig massa tioåringar som inte blir utsatta för något jobbigt – men som kanske ändå inte känner sig riktigt förstådda.

Tioåringar är ofta väldigt mycket klokare och kunnigare än omvärlden anar. 
De har en enorm potential som ibland glöms bort. 
De förväntas klara sig själva – och gör det också.

När jag blev intervjuad av Sydsvenskan i går om att bli mobbad som tioåring, så kom jag i närheten av den delen i mig igen. 
Och jag kunde se att berättelsen om min tioåring också kan stötta andra som känt liknande utanförskap som jag gjorde. 
Det känns som att min älskade tioåring bidrar till att andra tioåringar får upprättelse. 
Så ibland tänker jag att det jag berättar om mitt liv här på bloggen, i första hand är en möjlighet för dig som läser att få en spegel att titta i – vilka av mina bilder reflekterar något i ditt eget liv?

Det känns fantastiskt att ha mer än 100 gilla på blogginlägget om min Älskade tioåring – för som jag ser det ger detta läkning åt så många. 
Tack, tack, tack!