Charlottes veckokrönika 5: Våga följa ditt flöde.
Lägg till bildtext Programmet ligger bredvid mig på golvet. Tiderna är noggrant angivna. Men i rummet pågår något helt annat. ...
https://lustochliv.blogspot.com/2014/02/charlottes-veckokronika-5-folja-flodet.html
Lägg till bildtext |
Programmet ligger bredvid mig på golvet.
Tiderna är noggrant angivna.
Men i rummet pågår något helt annat.
Jag känner in gruppen, tillåter flödet och intuitionen att
finnas där och improviserar.
Jag upplever hur verkligheten är så mycket sannare än
kartbilden jag ritat upp.
Vad är intuition, vad är det att känna in något, vad är det
att följa flödet, att improvisera, att släppa taget, att surrender, att läsa av
energin i rummet?
Går det överhuvudtaget att begripligt förklara?
Jag minns hur jag som ung vuxen vill stödja mig på
handgripligheter.
Sanningen var det jag såg och det som kunde bevisas.
Min
värld blev rätt fyrkantig.
Jag tror att jag var rädd för att världen kunde vara något
mer eller större.
Att den skulle ställa nya krav på mig om jag tillät även de
delar jag inte kunde fysiskt röra vid att finnas.
Visserligen kunde jag tillåta abstraktionen kärlek att få
finnas och jag kunde tillåta en del känslor som jag kände i kroppen.
Men bortom
fanns en mur av rädsla.
Jag avfärdade människor som gick i terapi, som mediterade,
som anade saker, jag avfärdade dem trots att jag vid flera tillfällen själv
hade haft starka föraningar om saker (som sedan kom att hända).
Jag avfärdade
min intuitiva förmåga, jag avfärdade nejet som skrev ifrån magen, fattade
beslut från min rationella hjärna och … långt eller kort i efter hand … kunde
jag konstatera att det hade varit smartare att följa den inre rösten.
I dag lever jag i en värld där jag tillåter flödet.
Jag
tillåter att programmet för en kurs är mer som en låda, en trygghet, och med
den lådan som bas kan jag – eller vi – skapa något helt annat.
Vi kan tillåta
det att ska som är bra för oss som vistas i rummet.
Det är då det brukar hända som jag kallar magi.
Det är
nästan som att rörelserna i rummet sker helt av sig själva,
som att vi som
leder kursen inte bidrar,
när det i själva verket är ett samspel,
där
kursledaren, med sin intention är med
och skapar det rum där magin kan inträffa.
Det är verkligen svårt att förklara det som verkligen
händer.
Det är som att jag befinner mig inne i en djungel
och kan läsa av alla
möjliga signaler,
somliga av dem sådant som jag inte ens kan peka på,
och med
hjälp av denna avläsning,
så pekar jag med handen åt det håll som känns vettigt…
Jag är där med min intuition, med min lyssnare, med mina känslospröt.
Jag
släpper taget om kontrollören i mig,
jag släpper taget om den duktiga flickan.
Jag tillåter mig att både vara och ta ut riktningen.
Det är som att jag badar i
gruppens energi
och ger utrymme åt det som behöver mer utrymme just nu.
Det märkliga är att det ibland, för mig,
fortfarande är
ansträngande att följa flödet
– åtminstone när jag leder en grupp
(eftersom det
finns en intention om att gruppen
ska få något jag eller vi har lovat dem).
Det
är som att hela jag, hela mitt energisystem
(eller kanske alla mina
energisystem, vem vet?)
är aktiverade och jag förvandlas till ett instrument …
och nu dagen efter, känns det som att systemet behöver vila,
att ingen del av
mig behöver sträcka ut mig för att läsa av någon annan,
för att läsa av det
större flödet som uppstår utanför mig.
I dag en tid för lite mer introversion tror jag, åtminstone
ett tag,
jag följer dagens lite lugnare flöde.
11 dagar kvar till boksläppet. Oj, vad det pirrar.