Vi vill ha mycket av det. Vi ber om det.
Och jäklar i min lilla låda vad universum svarar på det.
För här rockar det verkligen mellan topp och botten så jag
nästan inte hinner med själv.
Nej, nej, nej, NEEEJ. Iiiiiiii, går det att komma längre
ner?
Ner i paniken, i chockkänslorna, i oron, i ilskan, i alla
möjliga jobbiga känslor.
Och så minuten senare.
Ja, ja, ja, JAAAAA, åååhhhhh, går det att komma högre upp?
Jag säger till världen att livet är som en berg- och
dalbana, som en JoyRide och verkligheten svarar med att inte bara nicka
instämmande, utan sjunga för full hals.
Just nu ska jag visst känna livet in på skinnet ordentligt.
Inland svider det som bara den, för att in nästa stund smeka mig passionerat.
Det är nästan så jag har lust att säga: Var det verkligen
detta jag menade?
Kanske ville jag ändå, djupt inne i mig ha lagomlivet?
Kanske
detta är för mycket?
Men så… inser jag… att lagomlivet inte är mitt.
Jag har
lämnat det.
Då och då vilar jag i lagomlandet,
men sedan är det dags att ta en
ny åktur
och jag vet inte riktigt när den sätter i gång att snurra runt
och vad
det är som sätter igång den.
Kanske är det min egen rörelse, kanske min
intention,
kanske något annat.
Det som stämmer precis just nu är i alla fall att
hastigheten är hög
i The JoyRide och att jag längtar efter att sova i kapp.
Men
den tiden kommer.
Den kommer.
Inser också att jag kan välja hur jag möter utmaningarna.
Det som ser ut att vara mörker, kan ibland visa sig vara förklätt ljus.
Det
handlar mest om vilket perspektiv jag själv intar.
Så då och då, när mörkret vill förblinda mig, så väljer jag
något annat.
I dag valde jag glädje redan på morgonen och se … det hann komma
flera JAAAAA på några få NEEEJ.
Bara jag vågar vara i det, i livet, känna
livet, bara då blir det som bäst.
Härligt att läsa. Jag tror stenhårt på "att våga". Jag har vågat, ibland har det gått åt helvete och då har jag lärt mig mest, ibland har det givit mig möjligheter jag aldrig kunde ana i min vildaste fantasi, och den är vild. Jag orkar inte exemplifiera, men mina steg att "analogisera" mig så mycket jag orkar och klarar av, utan att kompromissa med att sluta mig/social isolering. Det går bra. De flesta sociala medier, där näthygienen lämnar mycket övrigt att önska, är avslutade och jag tycker personliga möten är viktigare.
SvaraRaderaNär du och jag lärde känna varandra levde Anna Lindh, Idi Amin, Johnny Cash och Bob Hope fortfarande. Thåström hade 11 månader tidigare släppt "Mannen som blev en gris" och Concorde flög fortfarande reguljärt. Finland hade ännu aldrig haft någon kvinnlig statsminister och Arnold Schwarzenegger var inget annat än en rätt kass skådis. Ulla Hoffmann var vänsterpartiets ordförande och stackars flickan Madeleine McCann var inte ens född.
Sånt där ger lite perspektiv på att livet sker. Hela tiden.
Jag har läst detta tidigare och kom mig inte för att svara... jag får verkligen flashbacks av din text... ja så var det då ... wow så mycket som händer... <3 och samtidigt är livet bara nu. Kram
SvaraRadera