Lagomlivet är inte mitt. Jag får vad jag ber om: En joyride.

Alexander och jag kallar livet för The JoyRide.

Vi vill ha mycket av det. Vi ber om det.

Och jäklar i min lilla låda vad universum svarar på det.

För här rockar det verkligen mellan topp och botten så jag nästan inte hinner med själv.

Nej, nej, nej, NEEEJ. Iiiiiiii, går det att komma längre ner?

Ner i paniken, i chockkänslorna, i oron, i ilskan, i alla möjliga jobbiga känslor.

Och så minuten senare.

Ja, ja, ja, JAAAAA, åååhhhhh, går det att komma högre upp?

Jag säger till världen att livet är som en berg- och dalbana, som en JoyRide och verkligheten svarar med att inte bara nicka instämmande, utan sjunga för full hals.

Just nu ska jag visst känna livet in på skinnet ordentligt. Inland svider det som bara den, för att in nästa stund smeka mig passionerat.

Det är nästan så jag har lust att säga: Var det verkligen detta jag menade? 
Kanske ville jag ändå, djupt inne i mig ha lagomlivet? 
Kanske detta är för mycket?

Men så… inser jag… att lagomlivet inte är mitt. 
Jag har lämnat det. 
Då och då vilar jag i lagomlandet, 
men sedan är det dags att ta en ny åktur 
och jag vet inte riktigt när den sätter i gång att snurra runt 
och vad det är som sätter igång den. 
Kanske är det min egen rörelse, kanske min intention, 
kanske något annat.

Det som stämmer precis just nu är i alla fall att hastigheten är hög 
i The JoyRide och att jag längtar efter att sova i kapp. 
Men den tiden kommer. 
Den kommer.

Inser också att jag kan välja hur jag möter utmaningarna. 
Det som ser ut att vara mörker, kan ibland visa sig vara förklätt ljus. 
Det handlar mest om vilket perspektiv jag själv intar.

Så då och då, när mörkret vill förblinda mig, så väljer jag något annat. 
I dag valde jag glädje redan på morgonen och se … det hann komma flera JAAAAA på några få NEEEJ. 
Bara jag vågar vara i det, i livet, känna livet, bara då blir det som bäst.