Veckokrönika 14: Att känna livet i kroppen

Under de senaste åren har jag saka men säkert sluta ge min kropp stimulantia, eller om man så vill, känslodövare.

Det jag upplever är en ökad känslighet. Känslighet för stämningar, för energi, för hur jag eller andra agerar. Jag inser att jag, genom att våga känna det som är, verkligen lever livet som en joyride, som en berg-och-dalbana.

Och ibland är jag inte riktigt medveten om vad jag bjuder in i mitt liv.

Skulle joyriden verkligen vara så här häftig?

Det finns många som säger att man får vad man ber om. Men det är i alla fall inte alltid jag är riktigt medveten om konsekvenserna av det. För mig blir det ofta så att utslaget av en önskan blir mycket starkare än jag hade kunnat förutse, ibland chockartat stark. Och innan jag riktigt har hämtat hem mig, kan jag ibland undra: 
Varför sker livet så mycket i mig, så snabbt och så hårt? 
Klarar jag verkligen livet som 100% Charlotte 2.0?

Ganska snabbt inser jag att det är precis det jag gör och att det tycks finnas en mening med allt, även om jag inte alltid ser det i ögonblicket. Det är som att det ibland tar en stund, eller ganska lång tid, innan jag har kommit till klarsyn.

Häromåret önskade jag färre dåligt arvoderade uppdrag som redaktör och fler välbetalda. Vad jag inte räknade med att alla dåligt arvoderade uppdrag upphörde i ett enda slag, med ungefär en månads varsel. Det kändes som att det blev lite för bra, eftersom de dåligt arvoderade uppdragen hade utgjort en stor del av min försörjning.

Så där stod jag i önskeläget: Jag hade tid att skapa det jag ville. Men under den första tiden kände jag knappast någon större eufori, för hur skulle jag betala räkningarna?

Jag har sett det där på andra områden också. Som när det gäller hur jag reagerar på omgivningen i allmänhet och hur jag tar emot omgivningens respons på mig. Eftersom min ena drog (mig veterligt) numera är kaffe, så får jag ta emot de inre känslostormarna rätt av. Det finns ingen cigg som lugnar, det finns ingen alkohol som dimmar ner känslorna. Allt känns och ibland in på huden.

Det är som att jag blivit känsligare. 
Det är tuffare att ta emot kritik. 
Det är tuffare att möta människor som jag uppfattar som okänsliga 
eller personer som jag uppfattar som manipulativa. 
Deras handlingar känns inne i min kropp. 
Det kan göra riktigt ont.

Samtidigt har jag tränat upp en förmåga att inse att jag inte är mina känslor. 
Jag kan både känna dem och betrakta dem samtidigt. 
Jag blir alltså inte ett offer om någon ger mig kritik. Men den känns. 
Och jag tillåter den att kännas. 

Jag tillåter mig att andas igenom det och inse att det är kroppen som ännu inte riktigt ställt in sig på den här nya lite känsligare vibrationen. (Eller så kanske det är så att ju ”renare” jag blir, desto mer kommer jag att känna sådant som kommer från andra och jag får hitta strategier för att bara låta deras saker strömma förbi mig, utan att det fastnar i mig.)

Men häromdagen fick jag en aha-upplevelse. Detta att bli så känslig för vibbar är jobbigt ibland. Det finns gånger när jag är osäker på om det jag känner är mina egna vibbar eller någon annans jag tar in (även om det blir allt lättare att särskilja). Jag lär mig efter hand.

Det jag insåg är hur lätt det är att skärskåda det jag uppfattar som jobbigt. Att jag börjar med att se den ökade känsligheten som baksidan av renheten. Jag inser att det är ett urgammalt mönster. 
Att hitta det negativa, det kritiska, det som inte känns bra… och efter några euforiska ögonblick blev jag alltså plötsligt varse att mina glada, lyckliga känslor också blir starkare i det rena tillståndet. 
Jag har lättare att bli jublande glad, 
jag har lättare att njuta av beröring, 
jag rycks lättare med i andras glädje. 
Det är ju som att allt det jag känner får tillåtelse att blomma ut.

Det är bara det att landskapet jag vandrar i är relativt nytt och att jag inte alltid känner igen mig. Särskilt svårt verkar jag ha att hantera uppsidorna, så svårt att de länge dolde sig för mig.

Provkramande inför flashmobben i fredags. Foto: Alexander Rudenstam

När jag stod utanför Klara kyrka i fredags och människorna började samlas för att vara en del av flashmobben så riktigt kände jag hur hjärtat expanderade, hur jag fylldes av glada hormoner, det var verkligen som om hela jag var en enda kärleksvibration. Och jag vågade känna det.

Mer sånt!

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 45