Föräldravrålet: Dimridåerna som jag valde att se för att slippa ta miljöansvar.
https://lustochliv.blogspot.com/2014/04/foraldravralet-dimridaer.html
Häromveckan fick jag en förfrågan från Föräldravrålet om jag ville blogga om mitt miljöengagemang, apropå det här blogginlägget.
Det gjorde jag självklart.
För jag tycker att det är så viktigt att vi lämnar ett fungerande jordklot till våra barn och barnbarn. Jag är gärna med och vrålar många gånger för miljön. Med kärlek i rösten.
Här är inlägget jag skrev till Föräldravrålet.
1984 befann jag mig på Filippinerna. Jag dök bland
korallerna och fick en oslagbar skönhetsupplevelse. Jag var omgiven av
tiotusentals fiskar i fantastiska färger. Det var som att, för en stund,
uppleva paradiset på jorden.
2011 återvänder jag till Asien. Jag bor på en liten ö som
kallas Coral Island, jag sätter på mig cyklopet och möter döden. Jag uppskattar
att 90 procent av alla korallerna var döda och fiskarna lockades fram med vitt
bröd.
Bilderna är från Thailand 2011. Ser du fisken? Som att besöka en kyrkogård. |
Det gick verkligen inte att blunda för den miljöförstöring
som skett på bara 25 år. Det var som att gå från en urskog med mångfald till
ett kalhygge. Där satt jag i det som skulle vara paradiset och plågades av
döden under ytan. Jag plågades också av plastflaskorna som guppade i vattnet
och alla spår av människans konsumtion och av mitt eget bidrag till detta.
Jag var en sådan där som hade tygblöjor på barnen innan det
var modernt. Det hände att jag följde med min pappa till obskyra lokaler för
att köpa ekologiskt i början av 1980-talet. Jag gick till hälsokosten för att
köpa diskmedel och toapapper som inte var klorblekt. Jag såg misstänksamt på
människor som drack coca-cola eller köpte varor från andra multinationella
företag.
Men sedan hände något. Jag orkade inte riktigt. Jag blev så
ledsen över att se vad vi gör med Moder Jord. Jag minns våren 1988 då jag gick
runt med barnvagnen i Stockholm och mötte den explosiva grönskan och hade
domedagstankar på insidan. Är detta den sista våren? Sälarna dog på sommaren
och alarmerande rapporter som smältande isar och andra exempel på vår rovdrift
sipprade igenom mitt mammafilter.
Jag satt på jobbet omgiven av miljöjournalister.
Jag kunde känna en hopplöshet i att de rapporterade om allvaret och att de flesta bara slog bort det.
Jag hörde hur många människor som helst nonchalera frågor om miljön och senare klimathotet.
Jag kunde känna en hopplöshet i att de rapporterade om allvaret och att de flesta bara slog bort det.
Jag hörde hur många människor som helst nonchalera frågor om miljön och senare klimathotet.
I min nära värld hade jag föräldrar som odlade biodynamiskt
och vänner som åkte kollektivt och när jag zoomade ut såg jag dimridåerna som
så många omgav sig med.
Så under många år orkade jag inte riktigt se det. Jag blev
lat. Jag blundade. Jag köpte visserligen mitt ekologiska mjöl, i vardagen
gjorde jag förmodligen fler medvetna val än majoriteten – men jag kände ändå
att jag inte riktigt bidrog med det jag kunde.
Nu går det inte att blunda längre. Dimridåerna behöver
blåsas bort. Jag – och alla andra – behöver se vilka konsekvenser våra
konsumtionsval får. Jag blir så trött på dem som säger: ”Men alla andra skitar
ju ändå ner, så det spelar ingen roll vad jag gör…” eller ”Åk till en storstad
i världen och se hur det ser ut där, vi gör redan mycket i Sverige.”
Men vänta lite nu.
Allt som befinner sig på Moder Jord är ömsesidigt beroende
av varandra. Zooma ett ögonblick ut från jorden och se oss från universums
perspektiv. Den lilla blå planeten. Vi är här tillsammans. Vi är som en
organism. Det betyder att allt jag tänker och gör spelar roll – och det samma
gäller för alla andra.
Och frågan är: Vill vi att mänskligheten ska bli en liten
intressant parentes i jordens historia. Eller är vi värda något mer? Jag menar
att vi är det. Därför är miljöfrågan egentligen den enda viktiga frågan. För
vilka jobb ska vi kämpa om när vi inte längre kan leva på jorden?
Charlotte Rudenstam är inspiratör, författare och coach. Hon
vrålar för alla som ännu är höljda i dimma, för sina barn, kommande barnbarn
och för varje grässtrå på Moder Jord. Hon vrålar för förståelsen om att vi alla
är ömsesidigt beroende av varandra.
Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 46.
Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 46.
Håller helt med dig Charlotte. Alla måste ta eget ansvar för att kunna, som du skriver, lämna ett fungerande jordklot till våra barn och barnbarn.
SvaraRaderaOm vi alla gjorde lite så skulle det bli mycket bättre. Vågar knappt tänka på hur det kommer vara när våra barn är över 60...
SvaraRaderaOch jag tänker att vi alla kan bidra på något sätt... som att konsumera på ett mer ansvarigt sätt.
SvaraRaderaJag är optimist, tror på människans vilja att överleva... och jag tror att kärlek är en bra väg.
SvaraRaderaLite så kan jag känna också.
SvaraRadera