Det är lätt att fastna i gamla mönster. Att känna att något är omöjligt. Att ha bestämda åsikter om saker och ting. Men när du gör ...
https://lustochliv.blogspot.com/2014/04/hur-ofta-blir-du-kidnappad-av-din-inre.html
Det är lätt att fastna i gamla mönster. Att känna att något
är omöjligt. Att ha bestämda åsikter om saker och ting.
Men när du gör det kan det bero på att du har blivit
kidnappad av din inre femåring.
Den delen av dig som är liten, rädd, beroende av andra och
som saknar de perspektiv du har som vuxen.
Du kanske tycker att du är vuxen och rationell och alltid
fattar mogna beslut. Sorry, så är det förmodligen inte.
Även om du är vuxen så bär du hela ditt livslopp inom dig. Du
gör det genom dina minnen, dina värderingar och din prägling.
Det finns delar i dig som fortfarande är som bortskämda barn
och andra delar som är som jublande nyfikna treåringar.
När du reagerar starkt på något är det ofta ditt inre barn
som upplever rädslan eller faran. Det beror ofta på att du är med om något som
påminde om något som hände dig som barn – och som du den gången upplevde som
farligt – eller som var svårt att överblicka eller hantera för ett litet barn.
När du blir kidnappad av ditt inre barn, så tänker du inte längre rationellt.
Som liten är du värnlös i många situationer. Alla möjliga
saker kan kännas skrämmande. Några exempel (som kan leda till olika slags
rädslor senare i livet):
- Du blir lämnad ensam, börjar skrika och när ingen genast
kommer tror du att du ska dö.
- Stora människor som skrattar åt dig.
- En skolfröken som ger en tillsägelse.
- En nära vuxen som rör vid ditt kön. En vuxen bestraffar dig
genom att slå dig. En vuxen hotar dig med bestraffning om du säger som du är.
- En förälder blir arg när du är nyfiken och ställer frågor.
- En kär vuxen försvinner utan förklaringar.
- Du blir inte tröstad när du är ledsen.
- Du blir avvisad och bestraffad när du visar ilska.
Så länge du är omedveten om ditt inre barn och dess framfart
är det lätt att bli kidnappad av hen. Du tror att du är rättmätigt arg eller
orolig för något. Du tror fullt och fast att ”du inte är sådan”. Du bär på en
rad föreställningar som du kan ha ärvt från tidigare generationer.
Alla råkar vi ut för saker som barn som upplevs som mer
eller mindre traumatiska. För någon kan det vara en tillsägelse av fröken i
småskolan, för en annan ett sexuellt övergrepp, för en tredje att mista
kontakten med en förälder.
De trauman som barn upplever är ganska ofta osynliga för de
vuxna… eller möts med ”Det där är väl inget att gråta över” … och då börjar
barnet känna att det är något fel med det.
Och vi börjar skämmas, känna skuldkänslor och ibland känns
situationen så hotfull att vi fryser till och vi går i chock.
Det innebär att vi går och bär våra trauman och erfarenheter
i en ryggsäck som är olika tung för oss. Där samlar vi känslor av svek och
kränkningar. De bildar tillsammans får smärtkropp (som Eckhart Tolle kallar
den) och när vi känner tyngden av bagaget kan det leda till att vi har svårt
att leva livet nu.
För med en tung smärtkropp kan vi uppleva världen och dess
människor som farliga. Vi kan vara rädda för allt möjligt.
- Jag vågar inte älska någon, för jag är så rädd att bli
avvisad.
- Jag vågar inte tala inför grupp för jag kan bli utskrattad.
- Jag vågar inte söka jobbet, för jag är ändå värdelös.
- Jag vågar inte säga nej, för detta är kanske den enda
chansen jag får.
- Jag vågar inte visa mina känslor, för det tycker andra är
pinsamt.
- Jag måste visa mig stark och inte låtsas om vad jag känner.
- Jag får hålla mig tillbaka och inte vara för mycket, annars
kommer ingen att tycka om mig.
- Jag måste fortsätta att spela clown som jag har gjort hela
livet, för det är den enda roll som människor gillar.
När vi upplever världen som en farlig plats, är risken också
stor att vi lägger mycket fokus på vad andra tycker om oss. Det är som att vi
sysslar med att minska riskerna, för att vi ska skadas så lite som möjligt. När
vi gör det är vårt fokus riktat utåt och det kan till slut bli svårt att
uppfatta den egna inre rösten. (Vem är jag? Vad vill jag? Vad känns rätt för
mig i den här situationen? Jag är värdefull, även om andra ogillar den jag är
eller vad jag gör.)
När du blir vän med ditt inre barn, när du vågar se de
sårade delarna av dig själv, så kommer din smärtkropp med tiden att krympa.
Långsamt blir det mindre viktigt vad andra tycker och din egen upplevelse av
livet tar större plats.
Därför är det bra att då och då göra en kortare eller längre
primalprocess, en process som syftar till att tydligare se bagaget du bär med
dig, för att kunna släppa taget om det och om dina föreställningar om vem du
är.
Du lever livet här och nu, inte i dina minnen. Så varför
låta en eller flera traumatiska händelser i livet avgöra hur du mår i dag?
I vår genomför Alexander och jag en kortare primalkurs där
du får möjlighet att i en strukturerad process bli vän med din egen historia
och med ditt inre barn. Så att du har tid med livet nu.
Vi har själva gått igenom flera längre primalprocesser, vi
har utbildats för att leda den här typen av inre arbete och vi har assisterad
en rad längre processer med fokus på barndomstrauman. Syftet med kursen är att
du efteråt ska känna dig mer trygg i dig själv.
Anmäl dig redan nu, så kommer du att få ett frågeformulär,
som gör att du kan börja reflektera över vad som har format dig och kommer mer
rustad till kursen.
Kursen finns också som ett event på Facebook. Bjud gärna in flera människor som du tror kan ha nytta av en bättre relation till sitt inre barn.
Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 47.
Vilket bra inlägg. Man glömmer lätt att ens reaktioner har en botten i något som hänt för länge sedan. Bra att tänka på ibland.
SvaraRaderaJag gillar dina målningar. Enkla och fina.
Dorotea, jag tror att det är mitt kreativa inre barn som kommer till uttryck i teckningarna. :) Ibland tror jag att det är bra att stanna upp och fråga sig: Handlar detta om nuet, eller är det något gammalt skräp som poppar upp.
SvaraRadera