Hur ofta blir du kidnappad av din inre femåring?

Det är lätt att fastna i gamla mönster. Att känna att något är omöjligt. Att ha bestämda åsikter om saker och ting.

Men när du gör det kan det bero på att du har blivit kidnappad av din inre femåring.

Den delen av dig som är liten, rädd, beroende av andra och som saknar de perspektiv du har som vuxen.

Du kanske tycker att du är vuxen och rationell och alltid fattar mogna beslut. Sorry, så är det förmodligen inte.

Även om du är vuxen så bär du hela ditt livslopp inom dig. Du gör det genom dina minnen, dina värderingar och din prägling.

Det finns delar i dig som fortfarande är som bortskämda barn och andra delar som är som jublande nyfikna treåringar.

När du reagerar starkt på något är det ofta ditt inre barn som upplever rädslan eller faran. Det beror ofta på att du är med om något som påminde om något som hände dig som barn – och som du den gången upplevde som farligt – eller som var svårt att överblicka eller hantera för ett litet barn. När du blir kidnappad av ditt inre barn, så tänker du inte längre rationellt.

Som liten är du värnlös i många situationer. Alla möjliga saker kan kännas skrämmande. Några exempel (som kan leda till olika slags rädslor senare i livet):

• Du blir lämnad ensam, börjar skrika och när ingen genast kommer tror du att du ska dö.
• Stora människor som skrattar åt dig.
• En skolfröken som ger en tillsägelse.
• En nära vuxen som rör vid ditt kön. En vuxen bestraffar dig genom att slå dig. En vuxen hotar dig med bestraffning om du säger som du är.
• En förälder blir arg när du är nyfiken och ställer frågor.
• En kär vuxen försvinner utan förklaringar.
• Du blir inte tröstad när du är ledsen.
• Du blir avvisad och bestraffad när du visar ilska.

Så länge du är omedveten om ditt inre barn och dess framfart är det lätt att bli kidnappad av hen. Du tror att du är rättmätigt arg eller orolig för något. Du tror fullt och fast att ”du inte är sådan”. Du bär på en rad föreställningar som du kan ha ärvt från tidigare generationer.

Alla råkar vi ut för saker som barn som upplevs som mer eller mindre traumatiska. För någon kan det vara en tillsägelse av fröken i småskolan, för en annan ett sexuellt övergrepp, för en tredje att mista kontakten med en förälder.

De trauman som barn upplever är ganska ofta osynliga för de vuxna… eller möts med ”Det där är väl inget att gråta över” … och då börjar barnet känna att det är något fel med det.

Och vi börjar skämmas, känna skuldkänslor och ibland känns situationen så hotfull att vi fryser till och vi går i chock.

Det innebär att vi går och bär våra trauman och erfarenheter i en ryggsäck som är olika tung för oss. Där samlar vi känslor av svek och kränkningar. De bildar tillsammans får smärtkropp (som Eckhart Tolle kallar den) och när vi känner tyngden av bagaget kan det leda till att vi har svårt att leva livet nu.

För med en tung smärtkropp kan vi uppleva världen och dess människor som farliga. Vi kan vara rädda för allt möjligt.

• Jag vågar inte älska någon, för jag är så rädd att bli avvisad.
• Jag vågar inte tala inför grupp för jag kan bli utskrattad.
• Jag vågar inte söka jobbet, för jag är ändå värdelös.
• Jag vågar inte säga nej, för detta är kanske den enda chansen jag får.
• Jag vågar inte visa mina känslor, för det tycker andra är pinsamt.
• Jag måste visa mig stark och inte låtsas om vad jag känner.
• Jag får hålla mig tillbaka och inte vara för mycket, annars kommer ingen att tycka om mig.
• Jag måste fortsätta att spela clown som jag har gjort hela livet, för det är den enda roll som människor gillar.

När vi upplever världen som en farlig plats, är risken också stor att vi lägger mycket fokus på vad andra tycker om oss. Det är som att vi sysslar med att minska riskerna, för att vi ska skadas så lite som möjligt. När vi gör det är vårt fokus riktat utåt och det kan till slut bli svårt att uppfatta den egna inre rösten. (Vem är jag? Vad vill jag? Vad känns rätt för mig i den här situationen? Jag är värdefull, även om andra ogillar den jag är eller vad jag gör.)

När du blir vän med ditt inre barn, när du vågar se de sårade delarna av dig själv, så kommer din smärtkropp med tiden att krympa. Långsamt blir det mindre viktigt vad andra tycker och din egen upplevelse av livet tar större plats.

Därför är det bra att då och då göra en kortare eller längre primalprocess, en process som syftar till att tydligare se bagaget du bär med dig, för att kunna släppa taget om det och om dina föreställningar om vem du är.

Du lever livet här och nu, inte i dina minnen. Så varför låta en eller flera traumatiska händelser i livet avgöra hur du mår i dag?

I vår genomför Alexander och jag en kortare primalkurs där du får möjlighet att i en strukturerad process bli vän med din egen historia och med ditt inre barn. Så att du har tid med livet nu.

Vi har själva gått igenom flera längre primalprocesser, vi har utbildats för att leda den här typen av inre arbete och vi har assisterad en rad längre processer med fokus på barndomstrauman. Syftet med kursen är att du efteråt ska känna dig mer trygg i dig själv.

The JoyRide primal genomförs i Stockholm 23-25 maj.

Anmäl dig redan nu, så kommer du att få ett frågeformulär, som gör att du kan börja reflektera över vad som har format dig och kommer mer rustad till kursen.

Kursen finns också som ett event på Facebook. Bjud gärna in flera människor som du tror kan ha nytta av en bättre relation till sitt inre barn.

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 47.