I minnenas allé

Tre fantastiska frukter av mitt Ja för trettio år sedan i dag.

I dag för trettio år sedan sade jag ett JA som påverkade hela mitt liv. 30 år sedan! 
Jag sade ja till att bli fru Säfström.
Därmed välkomnade jag tre nya varelser i mitt liv.
Men om det visste jag inget då.
Mer än att jag längtade starkt efter att bli mamma.

Det är påsk i Skåne och året är 2014. Min son befinner sig på Älgö, sommarstället jag tillbringade hans barndomssomrar på. Min äldsta dotter är uppe i Dalarna med pojkvän och blivande svärföräldrar. Min yngsta dotter knackar snart på dörren tillsammans med sina pappa, den man jag sa ja till för exakt trettio år sedan.

Åren passerar revy. Det brukar ske sådana här dagar för mig.

Jag kan minnas den dagen som i går. Hur vi befann oss i den alldeles för stora lägenheten vid Fridhemsplan. Fylld med tomma rum och lite möbler här och var. Inflyttade sedan en vecka.
Vi hade köpt småkakor som passade till champagne. Det var skärtorsdag och vi skulle gå ner till rådhuset och vigas. Min svåger var där. Liksom Pelle och Annika, våra bröllopsvittnen.
Ceremonin gick så fort att jag inte riktigt hann med. Jag var liksom i chock och kunde börja ta in orden först när de 90 sekunderna hade gått.
Jag var så glad att stå där med ringen på fingret, vara fru, byta efternamn och jag var beredd att starta min egen familj.
Wow, liksom. Att det är trettio år sedan jag stod där i den för oss nya lägenheten.

Jag tänker på vilka drömmar och förhoppningar om livet jag hade då.
Vad jag vet är att livet hittills blivit mycket större än jag anade då.
Det första barnet kom redan 11 månader senare. Jag var beredd för livet som mamma och njöt verkligen.

Cannes 1990 - nyinflyttade i södra Frankrike.

Vårt gemensamma liv varade i 17 år. Vi hann med många spännande äventyr. Som ett år i Frankrike. Vi flyttade till Skåne. Vi fick se våra fantastiska barn växa upp.
En dag gick jag. Jag ombestämde mig. En ny fas i livet började. Sedan dess har det gått ungefär 13 år. 
De här tidsrymderna är så svåra att greppa. Att jag varit med om så mycket. Att jag redan levt så länge.

Påsken 1995. Mitt mellanbarn är påskkärring.

Denna morgon äter jag frukost med mamma och hennes man. Vi tar oss ännu längre tillbaka i minnenas allé. I samtalen befinner vi oss ibland 40 år tillbaka i tiden. Minns människor vi mötte i Långshyttan. Och när jag vandrar där i allén tänker jag: så mycket som ryms i ett liv, så mycket kärlek, så många upplevelser.
Och nu är det dags att se framåt. Uppleva dagen. Njuta av påsken. Det ser ut som att just denna jubileumsdag kommer jag att tillbringa flera timmar med den man jag sade ja till för trettio år sedan. Livet är märkligt.

Glad påsk!


Tack käre exmake för åren vi fick tillsammans och för barnen som blev frukterna av detta.

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 50.

PS: Med mamma kan jag inte tala om bröllopet. För det var hemligt. Vi smög i väg och berättade först efteråt. Så gjorde jag även när jag gifte mig med Alexander. 
Mamma har förlåtit mig vid det här laget.

Ps igen: Enligt wikipedia hade detta kunnat vara min pärlbröllopsdag istället kommer jag att fira stålbröllop i juli.