Veckokrönika 21: När paragraferna blir viktigare än människorna.

Om det är något som kan få igång mig är det någon som viftar med lagboken, spänner blicken i mig och säger: Det står i lagen.

Jag ser för mig hur denne sitter på sin fåle och rider sina paragrafer. Paragrafryttaren kan alltid stoppa ner någon liten paragraf i halsen på medborgaren och slipper på så vis tänka själv.

Formellt sett har hen alltid rätt. Jag menar att det är viktigare att göra rätt saker än att göra formellt rätt.

I många år skrev jag om svensk äldrevård. På ställen där det uppstod problem var det ofta lagboken som åkte fram. ”Jag gjorde formellt rätt.” Ja, men patienten dog ju. ”Jag gjorde formellt rätt.”

Ett samhälle består av människor. Det är dem lagarna ska skydda. De är till för oss. Det är inte vi som är till för lagarna. Men i paragrafryttarens famn blir det precis tvärtom. Det är som att människan glöms bort och då och då undrar jag varför. Vad är skälet till att blint följa lagen, om det får negativa konsekvenser för medborgaren? Som att patienten dör eller lider i onödan.

Min gudsförgätna gata.

Just nu möter jag ett mindre allvarligt exempel på paragrafrytteri. Det handlar om den så kallade 24-timmarsregeln, som jag var lyckligt omedveten om fram till för en vecka sedan. Det var när jag fick en gul böteslapp på bilens vindruta som en ny, mer paragrafstyrd värd åter öppnade sig för mig. Jag hade nästan glömt att den fanns.

Här får det säkert plats med en leksaksbil.

Vår bil står utanför vårt lilla radhus och eftersom vi låtit den stå still i mer än 24 timmar så ska jag alltså betala 400 kr i böter. (Fast det kallas parkeringsanmärkning.) Jag beskriver detta i det här blogginlägget och i dag skriver jag om det i Sydsvenskan.

Jag har jobbat som journalist i 35 år. Jag har stått upp för mina barn. Jag har ifrågasatt myndigheter när det har känts befogat och min mission är en mer kärleksfull värld. Denna lilla gula böteslapp gör att ilskan väcks i mig. För det handlar inte bara om mig, utan det handlar också om många andra och det handlar om att slaviskt följa regelboken.

Jag har bott på den här gatan sedan 2007. Bilen har ibland stått fem veckor i streck. Jag har aldrig tidigare fått en gul lapp. Just nu känner jag mig tacksam för det. Men.

… jag får mardrömmar vid tanken på att vi skulle ha kunnat få 20-25 böteslappar à 400 kr när vi valde att låta bilen stå.

… jag tänker på att en bil framför ett sommartomt hus är en väldigt bra inbrottsprevention. Ah, de är hemma, vi skippar det huset.

… jag tänker på alla andra på små gator som inte stör någon, som ska tvingas ändra ventilpositionerna (köra bilen) för att inte drabbas av böter.

… jag tänker på Malmö stad som verkligen torgför åsikten att vi ska låta bilen stå och ta cykeln i stället. Vet den ena handen på gatukontoret vad den andra gör?

Livrädd för fler böter, försöker vi få in bilen på framsidan. Då får inget mer plats...

Jag delar mitt blogginlägg med Malmö stad, jag skickar det till politiker, Sydsvenskan och till gatukontoret.

Jag får ett svar från Johan på Malmöstad på Facebook (som jag tyvärr inte kan citera, eftersom jag inte kan se inlägg från andra än Malmö stad när jag tittar på deras gillasida). Men det går ut på att det är min skyldighet att känna till de regler som gäller för parkering i det fall det inte står några skyltar som upplyser om regler om parkering.

Det innebär att jag alltså ska gå med lagboken under armen när jag lever mitt liv här i landet. Det är liksom underförstått att jag ska kunna Trafikförordningen utantill. Det gör jag inte.

Jag får också ett svar från ansvarig politiker:

” Hej Charlotte

24-timmarsregeln är en nationell princip. Det är en grundregel som gäller för all parkering på gator tillsammans med principen att parkering vid bostäder ska anordnas på tomten och att gatuparkering är till för besök och kortare parkering. Där det inte går att ordna parkering på tomten (gäller framförallt äldre bebyggelse i flerfamiljshus) erbjuder vi boendeparkering på gatan. Då kan bilen stå på en plats i två veckor för att slippa den onödiga förflyttning som du nämner. Kan tyckas fyrkantigt, men det är det regelverk som kommunen har att verka inom.

Med vänlig hälsning

Karolina Skog

Kommunalråd”

Är detta boendeparkeringen Karolina Skog talar om. Plats för 6 bilar. De andra femtio?

Jag går fram och tillbaka längs vår gata. Det finns 50 radhus. I mitten av gatan finns det som jag trodde var gästparkeringen. Den har fyra platser. Hur tänker sig Karolina Skog att de 50-70 bilarna längs gatan ska få plats där? Var finns boendeparkeringen för oss? Det rimliga är helt enkelt att låta bilarna stå utanför sina ägares hus.

En helt vanlig eftermiddag på min lilla gata.

Jag förstår att regler behövs, men jag menar på fullt allvar att ansvariga personer – må det vara en förvaltning eller en politiker – också ska kunna använda sitt sunda förnuft. Hur ska jag och de som bor som jag lösa våra parkeringsbehov? 
Är det inte fantastiskt smart och bra av mig att låta bilen stå så mycket som möjligt? 
Gör jag inte min medborgerliga plikt när jag försöker leva klimatsmart?


Jag är en del av#blogg100. Detta är dag 94.