En överraskande julgåva. Jag ser små ljuspunkter.

Julen 1994. Mina älskade barn.

Julen 2001. Barnen har åkt iväg till Stockholm för att fira jul med sin pappas familj.
Stoiskt planerar jag att vara själv. Julen är väl inget särskilt. Jag klarar det.
Jag hör mammas röst i telefonen. Hon meddelar att hon och sambon kommer ner.
– Jag satt ensam första julen som skild, det var inte bra för mig, du ska inte behöva vara ensam.
När vi satt och åt av det lilla julbordet tillsammans så började tårarna rinna. Jag saknade barnen så. Och jag var så tacksam över att ha sällskap. Mamma hade rätt.


Sedan julen år 2000 har jag inte sett mina barn på självaste julafton. På den tiden bestämde vi gemensamt att det var bäst att de fick fira den tillsammans med pappans familj. Jag visste ju att de skulle komma hem till Malmö lite senare och då kunde vi fira.

Sedan har detta blivit en tradition. Barnen på annat håll. Sakta men säkert har tjusningen med julen urlakats. Ju större och vuxnare de blivit, desto mindre möjlighet eller motivation att komma ner under helgerna. Precis som det ska vara. Förra julen volontärarbetade vi hos goda vänner på Frälsningsarmén i Malmö. Julen hade nästan, nästan dött för mig då.

Ändå sedan jag var liten har jag haft en dröm om stora jular. Om en Fanny och Alexander jul, men utan drama. Om många människor, mycket ljus, mycket liv. En del i mig har sörjt att jag finns i en så liten familj. Jag har verkligen avundats dem som samlats i stora flockar. Så det som ändå gjorde själva högtiden meningsfull var närvaron av min lilla familj… med barn och bonusbarn.

Flera gånger har vi försökt att skapa något slags alternativ jul, men traditioner är starka och som mest har vi nog varit tre eller fyra vuxna personer som njutit av stilla stunder med små små julbord. Det har varit fint. I början av vårt äktenskap tog Alexander och jag in på halvtomma hotell på julnatten, för att skapa något eget och annorlunda.

Nu är jag i en situation då jag vinglar runt i universum, utan vetskap om framtiden. Jag är åter den där kvinnan som tror sig stå utan sammanhang och den kvinna som upptäcker att sammanhangen faktiskt finns där. Även om jag drömt om stora bullrande glada jular och livet har gett mig något annat, så har jag aldrig varit ensam. Det har alltid funnits människor runt mig. 

När jag för några ögonblick tänkte att detta nog kommer att bli min första helt ensamma jul, fattade jag inte vilka resurser jag har och omges av. 

Jag glömde bort min familj.

Jag glömde bort alla kärleksfulla människor världen är fylld av. 

Jag glömde bort att jag sträckt ut handen åt flera håll. 

Jag glömde att jag i dag har större möjligheter att ta emot kärlek, vänskap och vänlighet.

Så vaknade jag ur eländesdrömmen. 

Jag vaknade ur idén att det bara är synd om mig. 

Från den här veka positionen upptäcker jag att undrens tid är här.

För tänk att jag kommer att få träffa alla mina barn en liten stund på självaste julafton i år. Jag kommer dessutom att få äta jullunch med massor med människor (en av de drömmar jag aldrig trodde skulle uppfyllas) och sedan får jag en stilla kväll med mamma och hennes man. 

Så det verkar som att min jul, paradoxalt nog, kommer att fyllas med mer gemenskap än på väldigt länge.
Jag känner mig så oerhört tacksam. Och jag hoppas att du hittar ditt sätt att vara dessa dagar som känns bra för dig. Firande eller inte. Andas. Njut av att vara du.