Vilken frihet ger du dig? Vad är det bästa som kan hända?

Ta emot ögonblickets skönhet.

Allt nytt växer ur något gammalt. Allt nytt föds ur något. Inget kommer från ingenstans.

Jag ser det lilla barnet leka. Jag ser friheten i hens rörelser. Jag ser livet i hen.
Jag tillåter mig att spegla mig i det oförfalskade, det omedelbara hos barnet.
Där kommer ett leende, där kommer ett skri, där kommer en tår, där kommer spring i benen, där ser jag fascinationen till leksaken, boksidan eller köttbullen på tallriken.
Det blir en studie i närvaro, en studie i frihet från färdiga idéer om hur livet ska vara. Jag tillåter mig att andas i takt med barnet och känner en stunds frid i hjärtat.


Det är så lätt att springa ifrån livet. Att välja att leva i huvudet och i tankarna. Eller att fly det på annat sätt, genom att inte tillåta en lugn stund, eller en stund utan stimuli utifrån.

Men livet finns inuti dig och mig. Mitt levande föds varken inför en Facebookstatus eller av att tänka på det som hände i går. Mitt liv återföds varje gång jag tar ett andetag. Då fyller jag mig med liv. Så enkelt och så svårt är det.

Det är så lätt att förvillas bort. Att välja det som egentligen inte finns. Att vara någon annanstans än i kroppen, än i ögonkontakten, än i beröringen, än i andningen.

Det är så lätt att tappa bort själva livet.

Jag upplever att det är extra svårt när livet krisar ihop sig av ett eller annat skäl. Då är det så frestande att vistas någon annanstans. Att liksom vandra runt bland ruinerna och titta på de sönderslagna, utnötta eller väderbitna delarna och sörja det som en gång var. Istället för att helt enkelt se det som är: Själva ruinerna. Kanske finns det till finns en möjlighet att se skönheten i det kantstötta? I den rasade kolonnen? Eller att se vad nytt som skapas där bland ruinerna? Kanske är fokuset fel? Kanske är det inte de gapande fönsteröppningarna blicken ska svepa över, utan den istället ska ta emot möjligheten att se set som växer bland ruinerna? Vad händer om jag böjer mig ner, sätter mig på huk och lägger märke till det liv som har möjliggjorts för att något har rasat?

Varför är det så lätt att fokusera det till synes förlorade, istället för att se det som spirar? Varför är det är så lätt att hålla kvar och hålla fast? Kan det handla om att det där nya, det som spirar, ännu tycks så skört och kanske svårt att lita på eller hålla sig i? Kanske är de små gröna bladen ännu så små att det är svårt att uppleva livskraften i dem?

Allt nytt växer ur något gammalt.
Allt nytt föds ur något.
Inget kommer från ingenstans. Fostret växer i magen. Fröet gror. Berget som eroderat och blir till en sandstrand. Det finns ett kretslopp, där också döendet har sin plats och det som ska dö kan vara så många saker.

Jag tittar upp på barnet igen, barnet som ännu inte är medvetet om kretsloppet, barnet som ännu inte har alltför många besvikelser lagrade i kroppen, barnet som ännu inte har präglats till att veta sin plats, som ännu inte är normerad eller har ställt sig in i ledet.

Jag ser barnets livaktighet, barnets frihet, barnets närvaro, jag ser barnets blick som en ledstjärna. Detta ska jag ta med mig: Barnet påminner om min möjlighet att ta emot ögonblicket. Min möjlighet att ta emot livet. Min möjlighet att släppa kontrollen. Min möjlighet att ta emot den kärlek, vänlighet och omtanke som jag nu möter. Min möjlighet att vara reservationslöst tacksam för livet.

Det finns så mycket defaitism i världen. Det är så lätt att säga: Vad är det värsta som kan hända?

Så jag vänder på det: Vad är det bästa som kan hända? Vad ska du säga ja till nu? Vad tjänar dig, din kropp och din själ just nu? Gå för det, vetja.