Varför är det så svårt att säga ja till dem som arbetar för kärlek och medmänsklighet?

Tänk dig att du har ägnat hela ditt vuxna liv åt att bidra till kärlek och medmänsklighet.

Tänk dig att detta ses som konstigt, hotfullt eller icke passande bland viktiga personer i din närhet.

Hur skulle ditt liv se ut då? Vad skulle hända med din tillit? Och hur skulle du fortsätta ditt arbete i kärlekens tjänst?

I min värld står kärleken i centrum och den kan ta alla möjliga former. Kärlek kan handla om allt från en klapp på kinden, till omtanke, till pengagåvor, till sexuell njutning, att leva i samklang med jordens resurser, att stå upp för dem som har det svårare än du, att bidra med sina gåvor till världen, att låta dig ledas av din inre kärleksfulla röst – och allt annat som du kan komma på.

Jag omges av människor som verkar i kärlek, som i handling visar sin medmänsklighet och sin kärlek, där somliga av dem har gjort detta arbete till en mission och där de väljer att försaka andra saker för att stå i kärlek.

Det är underbart att vistas i det här kärleksfältet. Att känna kärleken strömma. Att känna hjärtan som är öppna. Att möta människor som börjar öppna dörrarna till sina hjärtan för att släppa in kärlek. Att se människor som släpper rädslor och där detta får till följd att de kan göra bättre val. Jag ser människor som reser sig ur olika sorters misär, må det handla om känslomässiga låsningar, beroenden eller ångest. Jag ser människor som genom kärleken hittar tillbaka till livet och börjar se meningen. Jag ser människor som kliver ut sin egen litenhet och ser att de är del av något större, att vi alla hör ihop och är ömsesidigt beroende av varandra.

Och så ser jag de som darrar av rädsla när de betraktar dessa människor. Som vill slå sönder den kärlek som sprids och byggs upp. Som inte står ut med att se människor fyllas av sina ljus. Som har svårt att se att det finns människor som från hjärtat vill ge v sina gåvor. Jag ser hur de rädda människorna försöker smutsa ner dem som vågar stå i kärlek, misstänkliggöra dem, skjuta deras kärlek i sank, hur de vill riva ner och förstöra.

Det gör mig både ledsen och arg. Det skrämmer mig att det fortfarande är så många rädda människor som har viktiga maktpositioner och att de ibland är beredda att ta till vilka medel som helst för att motarbeta kärleken. Troligtvis skulle få eller ingen av dem känna igen sig i den beskrivning jag gör. Jag tror att de som vill behålla sin makt, som är rädda om sina maktpositioner inte är i kontakt med sin egen rädsla och ser vilka förödelse de skapar runt sig. Kanske är de förblindade av den position de har. Det sägs att makt korrumperar och ganska ofta ser jag tecken på det.

Tänk om den som har makt skulle kunna öppna sitt hjärta och se klart? Tänk om hen skulle öppna för sitt eget inre ljus och vara beredd att se att hen omges av människor som vågar låta sina ljus skina ut till världen?

Jag skickar kärlek till mina vänner som sprider kärlek och jag skickar en stark önskan att de som är rädda släpper rädsla och vågar öppna för kärleken och tillåta kärleksspridarna att verka.

För det är som redan Paulus sa: ”Störst av allt är kärleken”.

PS: Tyvärr är detta inte första gången jag skriver om rädslan. Här är ett inlägg i samband med att rädslan stängde festivalen The JoyRide Experience.