Söndagsskolan: Din relation till skam

Skam är känslan av att vara fel. Du fick tidigt lära dig att skämmas, över allt möjligt. Skammen kan kännas som ett kallt vått täckte som läggs över dig. Då kan du göra nästan vad som helst för att slippa närma dig de känslorna. Men vad händer om du istället möter dina kamkänslor? Vad kan du då lära dig om dig själv?

Min bok ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft” är en uppgörelse med skam och en inbjudan till att få in mer njutning i livet. Boktiteln är också ett sätt att vända på ett begrepp.

– Har du ingen skam i kroppen?

– Nästan inte, och jag älskar det.

Jag menar att skam är bland det mest tillbakahållande som finns. 
När du skäms krymper du och blir liten. 
Väldigt ofta kommer skammen från någon annan. 
Någon som säger att du borde skämmas. 
De säger något om hur du är. 
Då är det lätt att tro att det inte går att påverka. 
En skuld, något du har gjort, går det  att antingen betala av eller att be om förlåtelse för. 
Medan skammen blir en del av dig.

Men skammen är egentligen en illusion. 
Det är något som finns inne i ditt huvud. 
Du är inte fel. 
Du är inte skam. 
Och genom att våga känna att du skäms – i det stora och i det lilla – så kan du lära dig att skämmas mindre… ta mer plats i ditt liv och släppa dig fri!

Som jag ser det är skammen ofta omgiven av ett lager rädsla. 
Den rädslan kan vara att helt enkelt möta det du skäms över. 
Så du går omvägar runt skammen. 
Du låtsas inte om den. 
Du kanske till och med förtränger den. 
För det är verkligen inte roligt att känna sig fel. 
Men ju mer du flyr från en känsla, desto större kan den växa sig. 
Till slut kan du vara helt uppfylld av skam, samtidigt som du krymper ditt handlingsutrymme och till slut är pytteliten och knappt vågar något. 
Detta kan ske utan att du är medveten om att det är skammen som spökar.

Jag möter då och då människor som säger att de aldrig skäms. 
Det visar sig nästan alltid att det handlar om att hen har förträngt själva skamkänslan.. 
Jag har hittills aldrig mött någon som, när vi har tittat närmare på det, har varit fri från skam.  Den ligger och lurar i undervegetationen hos praktiskt taget alla.

Det du skäms över är individuellt.

Jag har till exempel skämts över min kropp och över att jag blivit våldtagen. 
Skammen över våldtäkten var så stark att det tog trettio år innan jag vågade inse att det faktiskt var en våldtäkt. Det gjorde för ont att komma i kontakt med den skammen. 
När jag väl gjorde det var det oerhört befriande.

Jag tror att det är bra att  - i din egen takt – ta kontakt med det du skäms över. 
När du vågar möta den, så är min erfarenhet att den ersätts med något annat. 
För mig har mötet med skammen ökat kärleken till mig själv, förståelsen för mig själv och det har läkt sår inom mig.

Våldtäkten.

Jag är femton år och befinner mig hemma hos ett gäng spännande killar. Jag är ihop med en av dem och vi har hånglat en del. Men jag är livrädd för att ligga med någon.

Flera av mina kompisar har redan haft sex, men mina föräldrar säger till mig att det bara är dåliga flickor som gör det och trots att jag nästan alltid säger emot dem, så lyssnar jag på vad de säger. Innerst inne är jag rädd för att bli en dålig flicka. Jag har bestämt mig för att aldrig ha sex, eller i alla fall inte än. Hångla är okej, att känna hans hand utanför min gula angoratröja. Men inte mer.

Inne i köket sitter några grabbar och dricker öl. Min kille för in mig i lägenhetens enda rum och drar ner mig i sängen. Han börjar slita i mina kläder och jag säger att jag inte vill. Han säger att han vill göra mig med barn. Jag viskar för att ingen av de andra ska höra. Jag tycker att det är pinsamt. Han är påstridig och jag gör vad jag kan för att skydda mig, men jag vågar inte skrika. Jag lyckas inte hålla stånd. Han försöker tränga in i mig, det är trångt och det gör fruktansvärt ont. Jag börjar blöda ymnigt, men har ingen känsla av att han kommer igenom min mödomshinna. Lakanen är blodfärgade. Jag ger några ljud av smärta ifrån mig. Jag skriker förmodligen lite. Jag hör hur grabbarna där ute skrattar och jag inser att de vet vad som pågår. Jag känner mig totalt utelämnad. Kränkt. Jag är rädd att passera köket där de andra är. Skamsen smiter jag min väg ut i natten.

Vardagsskam

En våldtäkt är verkligen en skarp situation. En tydlig situation. 
Skammen kring den har uppenbarligen länge varit mig övermäktig. 
Mitt minne visar också att det är lätt att själv ta på sig skam, att det inte alltid behövs att någon säger något. Du kan vara så matad med vad du borde skämmas över att du tar på dig skamtröjan av dig själv.

Men jag tror att det är viktigt att bli medveten om vardagsskammen. 
Alltså, i vilka situationer skäms du i ditt vardagsliv? 
Vad är det för relativt små saker som gör att du börjar skämmas? 
Vad behöver andra säga för att du ska skämmas?

Genom att se på vardagsskammen, genom att nyfiket notera när du skäms, så kan du få en överblick över vad som håller dig tillbaka. 
Kanske är det möjligt att släppa något av den?

Jag kan komma på mig med att skämmas dagligen. 
En del vardagsskam kanske till och med kan vara bra. 
Så blunda och fundera på när du senast skämdes? 
Är det något du kan släppa taget om?

Din läxa:

Lägg märke till i vilka situationer du skäms. 

Charlotte Rudenstam är författare och coach, och vill bidra till att du blir en hundraprocentare.

Läs gärna boken 100% Charlotte - Ta ditt inre ledarskap