”Du verkar ta separationen hårt.”
Även om jag rent fysiskt är ensam rätt mycket nu, känner jag hur vågor av engagemang och kärlek som möter mig på olika sätt.
Elegi över ett äktenskap har väckt tankar och känslor hos många läsare.
Ibland tänker jag att läsaren ibland läser in sig själv i mina texter, ibland får tröst och ibland försöker sätta sig in i min situation.
Jag möter allt från: ”Precis så kändes det för mig” till ”Du verkar ta separationen hårt.”
Du är i en onormal situation, att reagera normalt vore onormalt just nu.
Här sitter jag i Stockholm, utanför fönstret ligger ett jungfruligt snötäcke. Snart ska jag dra på mig ytterkläderna och ta mig bort till Söder. Morgonen har jag spenderat ensam. Mediterat, läst, ätit frukost, ja till och med lekt en liten stund.
Just denna morgon har jag hoppat över sociala medier, har behövt stunder med bara mig, stunder med ja till mig, stunder då jag tränar på att gilla att vara i mitt sällskap.
Då och då kommer jag att tänka på den respons jag får på de stora förändringarna som sker i mitt liv nu. Det som inte riktigt vill släppa taget är meningen: du verkar ta separationen hårt.
Det kanske jag gör? Eller så reagerar jag helt normalt, på att lämna ett äktenskap, en älskad, som jag levt tillsammans med i nästan tolv år?
Jag mötte härförleden lite otippat en präst. Jag berättade för honom hur det kändes, att jag ibland får panikattacker. Han tittade mycket vänligt på mig och sa:
– Du är i en onormal situation, att reagera normalt vore onormalt just nu. Men om du fortsätter att ha panikattacker om ett par år, då är det inte bra för dig, då har du fastnat i något.
Jag vet inte hur det är för någon annan att skiljas eller att mista någon älskad. Jag vet inte hur andra känner när någon älskad dör, när någon älskad stänger dörren och säger: Jag vill inte träffa dig mer. Jag vet bara vad som händer i mig.
Starka känslor finns i mig. Minnen från tidigare separationer kommer till ytan. Önskan att vara älskad. Önskan att vara behövd. Rädslan att bli bortglömd, rädslan att förbli ensam. Rädslan för att inte duga.
Framförallt handlar det om vad jag kan läka i den här situationen. Där jag är nu har jag möjlighet att stanna upp, att se mig själv i ett mer kärleksfullt ljus, jag har möjlighet att säga ja till mig själv fullt ut och kan inte gömma mig bakom andra längre.
Jag tror egentligen inte att jag tar den här separationen hårdare än någon annan, det som kanske skiljer mig från andra kan vara att jag öppet berättar om hur det känns och försöker beskriva känslan.
Jag vågar känna smärtan, jag vågar känna rädslan, jag tillåter paniken att flöda genom min kropp, jag tar emot livet precis som det är.
De känslouttryck som jag är mest rädd för, dem låter jag blir att döva, jag låter bli att använda strategier för att smita från livet.
Dessutom är det så att de känslor som fyller mig inte bara går i svart. Jag är nyfiken på livet, vad det ska föra med sig, hur det fortsatta äventyret ska se ut. Att jag nu ska segla själv ute i min lilla valnötsbåt på ett hav som ibland stormar ger nya möjligheter, jag vet inte vart, när eller om jag flyter i land, jag vet bara att det är lite gungigt just nu och att det är så livet är.
Det är som att jag sakta men säkert börjar acceptera livet. Andas in det. Andas med det. Ta de nödvändiga stegen, och när skavsåren kommer, ta det extra försiktigt.
Det känns som att jag just nu har möjlighet att göra något jag smitit ifrån tidigare, nämligen att omfamna mig själv, fullt ut.
Reflektionsfråga:
Här är ett klipp för att uppmuntra dig till att säga ja till dig.
Klok du är, och klok präst du mötte!
SvaraRaderaOch så tänker jag på det där eviga "rangordningsmönstret" som vi som samhälle verkar vara så fast i, att jämföra med andra. För som du skriver: vad vet du om hur andra tar det, du vet ju bara hur det är för dig. Och det är liksom inte jämförbart med någon annans upplevelse. Tänker jag och påminns om detta TED Talk: http://youtu.be/kSR4xuU07sc
Annat ämne, men det hon säger om att inte jämföra mitt hardest med ditt hardest är det som gav mig kopplingen.
Kram du fina!
Jag får ta och lyssna på det vid tillfälle... och tack för din uppmuntran. Tror denna aspekt är så viktig... det är lätt att tappa bort sig själv vid jämförelser. Kram <3
RaderaHm...jag tänker på hur jag gjort de två separationerna jag haft med de två män jag levt med. Det syns mig som jag börjat separera lååångt innan den faktiska separationen äger rum...innan jag verbaliserar den för den andre och den är ett beslut hos mig att effektuera.
SvaraRaderaJag har gått igenom all smärta innan, i de misslyckade försök att förändra för att kunna vara kvar, i de misslyckade samtal för att bli förstådd, i den senaste relationen i arbetet med att ro båten i land och genomföra familjeprojektet tills det är klart... När förändring för ett gemensamt liv inte är möjlig och jag tagit för stor skada innan jag insett att det jag kan göra inte räcker eller det inte är min sak att förända har bara faktum kvarstått att gå min väg....säga JA till mig själv i ren överlevnad...och friheten som därpå följt har varit underbar. Som att ha fri tillgång till luft när den varit ransonerad och hela mitt system lidit av syrebrist, Som att ha varit fjättrad och bojorna släppts, repen skurits av, förtöjningen lossats.
Känslan av frihet innehåller oxå igenkänning - nu är det bara jag...igen...
Carin, vilken oerhört levande beskrivning av kraften i din separation, eller snarare kanske i kraften du tog tillbaka vid separationen. Det känns skönt att höra för mig, som är mitt i detta... tack för att du bjuder på dig själv och tack för min möjlighet att spegla mig i din resa. Kramar <3
RaderaDet är så fint att läsa din väl valda ord som beskriver dina känslor och tankar om din separation. Jag känner så igen mig i det som du skriver "Vid uppbrott, vid tider av osäkerhet, väcks gamla spöken till liv, gamla rädslor visar sina fula ansikten och det gäller för mig att sortera. Vad handlar om vad? Vad handlar om denna separation? Vad handlar om min gamla smärtkropp?".
SvaraRaderaDet är inte förrän på senare år jag har förstått att jag tar separationer hårdare än andra på grund av att jag växte i en dysfunktionell familj. Att vara medveten om detta gör det så svårt att sortera vad som handlar om separationen och vad som faktiskt handlar om rädslor och gamla spöken. Betydde personen mer för mig än vad jag själv förstått eller är det min separationsångest som talar?