”Du verkar ta separationen hårt.”

Även om jag rent fysiskt är ensam rätt mycket nu, känner jag hur vågor av engagemang och kärlek som möter mig på olika sätt.
Elegi över ett äktenskap har väckt tankar och känslor hos många läsare.
Ibland tänker jag att läsaren ibland läser in sig själv i mina texter, ibland får tröst och ibland försöker sätta sig in i min situation.
Jag möter allt från: ”Precis så kändes det för mig” till ”Du verkar ta separationen hårt.”

Du är i en onormal situation, att reagera normalt vore onormalt just nu.

Här sitter jag i Stockholm, utanför fönstret ligger ett jungfruligt snötäcke. Snart ska jag dra på mig ytterkläderna och ta mig bort till Söder. Morgonen har jag spenderat ensam. Mediterat, läst, ätit frukost, ja till och med lekt en liten stund.

Just denna morgon har jag hoppat över sociala medier, har behövt stunder med bara mig, stunder med ja till mig, stunder då jag tränar på att gilla att vara i mitt sällskap.

Då och då kommer jag att tänka på den respons jag får på de stora förändringarna som sker i mitt liv nu. Det som inte riktigt vill släppa taget är meningen: du verkar ta separationen hårt.

Det kanske jag gör? Eller så reagerar jag helt normalt, på att lämna ett äktenskap, en älskad, som jag levt tillsammans med i nästan tolv år?

Jag mötte härförleden lite otippat en präst. Jag berättade för honom hur det kändes, att jag ibland får panikattacker. Han tittade mycket vänligt på mig och sa:

– Du är i en onormal situation, att reagera normalt vore onormalt just nu. Men om du fortsätter att ha panikattacker om ett par år, då är det inte bra för dig, då har du fastnat i något.

Jag vet inte hur det är för någon annan att skiljas eller att mista någon älskad. Jag vet inte hur andra känner när någon älskad dör, när någon älskad stänger dörren och säger: Jag vill inte träffa dig mer. Jag vet bara vad som händer i mig.

Starka känslor finns i mig. Minnen från tidigare separationer kommer till ytan. Önskan att vara älskad. Önskan att vara behövd. Rädslan att bli bortglömd, rädslan att förbli ensam. Rädslan för att inte duga. 

Många av de där sakerna hänger ihop med hela livet, inte bara det som händer precis just nu. 

Vid uppbrott, vid tider av osäkerhet, väcks gamla spöken till liv, gamla rädslor visar sina fula ansikten och det gäller för mig att sortera. Vad handlar om vad? Vad handlar om denna separation? Vad handlar om min gamla smärtkropp?

Framförallt handlar det om vad jag kan läka i den här situationen. Där jag är nu har jag möjlighet att stanna upp, att se mig själv i ett mer kärleksfullt ljus, jag har möjlighet att säga ja till mig själv fullt ut och kan inte gömma mig bakom andra längre.

Jag tror egentligen inte att jag tar den här separationen hårdare än någon annan, det som kanske skiljer mig från andra kan vara att jag öppet berättar om hur det känns och försöker beskriva känslan.
Jag vågar känna smärtan, jag vågar känna rädslan, jag tillåter paniken att flöda genom min kropp, jag tar emot livet precis som det är.

De känslouttryck som jag är mest rädd för, dem låter jag blir att döva, jag låter bli att använda strategier för att smita från livet.

Dessutom är det så att de känslor som fyller mig inte bara går i svart. Jag är nyfiken på livet, vad det ska föra med sig, hur det fortsatta äventyret ska se ut. Att jag nu ska segla själv ute i min lilla valnötsbåt på ett hav som ibland stormar ger nya möjligheter, jag vet inte vart, när eller om jag flyter i land, jag vet bara att det är lite gungigt just nu och att det är så livet är.

Det är som att jag sakta men säkert börjar acceptera livet. Andas in det. Andas med det. Ta de nödvändiga stegen, och när skavsåren kommer, ta det extra försiktigt.

Det känns som att jag just nu har möjlighet att göra något jag smitit ifrån tidigare, nämligen att omfamna mig själv, fullt ut.

Reflektionsfråga:

Hur reagerar du på separationer?

Här är ett klipp för att uppmuntra dig till att säga ja till dig.