Maria Sveland slår ett slag mot det sexuella våldet mot kvinnor i nya boken "Befrielsen".

I Sverige är det rätt ofarligt att våldta kvinnor.
Bara 20% av våldtäktsfallen blir uppklarade. Och då saknas ändå mörkertalet. Alla de kvinnor som låter bli att polisanmäla, till exempel för att våldtäkten begicks av någon hon kände.
Men vad ska kvinnor som känner sig otrygga göra? Vilka signaler behöver sändas ut för att det sexuella våldet ska upphöra?
I senaste boken ”Befrielsen” väljer Maria Sveland att låta en grupp kvinnor få ge en ovanlig och kontroversiell respons på det sexuella våldet mot kvinnor.


Sverige har en dyster våldtäktsstatistik. Vi ligger nästan i topp i världen. En del av förklaringen kan vara att kvinnor verkligen vågar anmäla våldtäkter här, men en annan är det många kvinnor också är utsatta. Varje våldsbrott är ett för mycket.

Jag läser deprimerande statistisk från BRÅ (Brottsförebyggande rådet).

98% av dem som misstänks för sexualbrott är män.
92% av offren för våldtäktsbrott mot barn är flickor.
91% av dem som utsätts för sexuellt ofredande är flickor eller kvinnor
56% procent av gärningsmännen är helt okänd för den som utsatts.
26% av sexualbrotten sker i offrets eller gärningspersonens hem.

Här kan du läsa mer statistik.

Samtidigt finns det FN-statistik som visar att en tredjedel av världens alla kvinnor någon gång i livet kommer att utsätts för våld eller sexuellt våld.

Jag tänker mig att statistiken gör Maria Sveland förbannad. Jag tänker mig att hon, liksom till exempel Naomi Wolf, tycker att det är sjukt att kvinnor systematiskt utsätts för våldtäkt i olika sammanhang, för att därmed dämpa deras kreativitet och möjlighet att verka i världen. Jag tänker mig att hon ställer sig frågan: Men vad hade hänt om män varit offer? Hade uppklarningsprocenten varit annorlunda? Hade de sluppit frågor om sin vandel?

Så hon väljer att skriva en roman som utspelar sig i en stad där en serievåldtäktsman går lös. Hon skildrar den rädsla som kvinnor känner. Törs jag gå genom parken på kvällen? Hon skildrar hur ett av samhällets svar är: Gå inte ut i parken på kvällen. Och hon skildrar en grupp feministers allt större frustration över att det är kvinnorna som ska anpassa sig till våldrisken, istället för att våldtäktsmannen grips.

Det är en berättelse om den vardag som många kvinnor lever i. Den rädslan som finns där under ytan hos många, både hos dem som en gång varit utsatta och för dem som ännu inte varit det. Otryggheten i att vara kvinna.

Sveland lyckas hitta ett sätt att ”föreläsa” i boken, utan att det känns krystat. Den som behöver lära sig lite mer om våldtäktskulturen och kvinnors kamp mot densamma, får en kortare lektion – som känns bra att ta emot.

Jag kan tänka mig att Svelands bok ändå kan ses som kontroversiell, eftersom den arga gruppen kvinnor till slut väljer att själva gå till attack. Genom storyn finns en känsla av kvinnors utsatthet och tillkortakommanden, kvinnor som lever i en värld av självhävdande män. Här berättar Maria Sveland själv om hur hon redan fått många påhopp för att hon skriver om kvinnor som använder våld mot oskyldiga män, samtidigt som en våldtäktsman går lös som brukar våld mot oskyldiga kvinnor.

Jag ser boken som ett inlägg i debatten om kvinnors rätt att vara sig själva och kunna leva sina liv utan rädsla.

Och samtidigt är det ingen av kvinnorna i boken som själva klarar av det. Det är som att de – förutom i ett par explosiva våldsinslag – lägger band på sig och i de flesta fall har en väldigt frustrerande relation till männen i sin närhet och till sina egna möjligheter att välja liv och karriär.

De är trötta, arga och ibland förvirrade – men det är uppenbart att de samtidigt är bokens vardagshjältar. Kvinnor som trots allt står ut med sina liv.

Kanske det är så att de i nästa del, för ”Befrielsen” är skriven med möjlighet att fortsätta berättelsen, blir mer kaxiga, tar mer plats, gör mer tydliga val i sina vardagsliv?

Det vet bara Maria Sveland.

PS: Jag reflekterar en stund till. Och jag inser att det finns en sak jag särskilt saknar i boken. Och det är att själva titeln. Det är som en rubrik utan total täckning. För boken beskriver inte befrielse. I alla fall är det inte vad jag läser in.